Unga vs vuxna

Olika mycket kunskap – olika rädslor

Med ålder kommer livserfarenhet. Med livserfarenheten kommer förmågan att kunna bedöma olika situationer utifrån tidigare erfarenheter. Det gör det lättare att förutse eventuella konsekvenser. Allt det här saknar barn och unga, av den enkla anledningen att de inte har levt så länge. Och att ha ett begränsat konsekvenstänkande hör ungdomen till. Som tonåring kan du känna dig odödlig. Vilket kan vara en ganska härlig känsla. Det är inte heller något som vi som vuxna ska försöka sätta stopp för eller ändra på, men det kan vara bra att komma ihåg, framför allt för att som vuxen undvika att bli alltför dömande.

Barn och ungdomar tänker kanske inte heller lika mycket på framtiden som vi vuxna gör. När en 15-åring överväger att lägga ut en något avklädd bild på sig själv, eller en bild på när hen var jättefull på en fest, kanske hen tänker att det kommer att kännas okej även när hen är 20. Att det som känns rätt nu alltid kommer att kännas rätt, men att alltid i det sammanhanget är ett ganska kort perspektiv.

Som vuxen kan tankarna kanske gå till vad framtida arbetsgivare kan komma att tycka. Som vuxen är inte heller behovet av bekräftelse lika stort, eller behovet av att få känna att man hör till. Som vuxen känns vetskapen om att man inte kan bli omtyckt av alla okej. För många tonåringar är det outhärdligt och behovet av bekräftelse är enormt. Vilket kanske inte är så konstigt. Det är genom den bekräftelse du får som ung som du ska bygga ditt självförtroende och din självkänsla som du ska ha med dig resten av livet.

Allt det här påverkar vilka rädslor vi har och vad som oroar oss. Unga och vuxna oroar sig inte sällan för olika saker. Medan vuxna ser skräckscenarion framför sig som Alexandramannen eller stulna identiteter, kanske barn och unga i stället oroar sig för att inte få några gillamarkeringar eller vad kompisarna ska tycka om en bild eller ett videoklipp. I åldrarna 13–16 år är oron till exempel större för obehagliga nätkontakter med jämnåriga än med främlingar5. Det behöver såklart inte betyda att det inte finns unga människor som oroar sig för att bli lurade, utnyttjade eller förföljda och att det tyvärr också händer.

När vi ställde frågan i webbenkäten vad barn och unga tror att vuxna är oroliga för svarade en hel del av de tillfrågade med ord som pedofili, grooming och övergrepp; alltså olika typer av sexuell utsatthet. Det var också många som svarade att de tror att vuxna är oroliga för att de ska lämna ut personlig information om sig själva på nätet eller att de ska bli sårade eller utsatta för näthat.

När vi frågade om det fanns något som oroade dem själva med nätet svarade 66 procent ja och 34 procent nej. De som svarade ja fick en möjlighet att beskriva närmare vad de syftade på. Mycket av det som de tror att vuxna oroar sig för återkommer, men det finns också andra saker. Som att de är rädda att bli beroende av nätet; att internet ska bli en för stor del av deras liv. Det kan till exempel handla om stressen över att uppdatera sin blogg tillräckligt ofta eller att försöka få så många gillamarkeringar som möjligt. Något annat som barn och unga i enkäten oroar sig för är hur samhället formas utifrån sociala medier. Hur idealbilder skapas och återskapas genom internet. Det här förekommer däremot inte när de får frågan vad de tror att vuxna oroar sig för.

2013 släpptes rapporten Med egna ord som handlar om vad barn och deras föräldrar tycker kan vara obehagligt på nätet. Rapporten baseras på en stor enkätstudie genomförd i ett antal europeiska länder, däribland Sverige. På frågan vad som kan vara oroande på nätet svarade barnen bland annat att de kunde bli skrämda av obehagliga bilder och filmer med verklighetstroget innehåll; att de var rädda för att bli kontaktade av okända personer som skulle hota dem, eller kräva att de skickade bilder på sig själva och att de var rädda för att okända personer skulle stjäla bilder som de hade lagt ut online. Det är dock viktigt att komma ihåg att vara rädd för något inte är samma sak som att ha råkat ut för detsamma.

På det stora hela kan man säga att barn och unga generellt har ganska bra koll på vad det är för faror som lurar online, även om de inte själva har råkat ut för dem.6 Det är till exempel inte ovanligt med tonårstjejer som har stenkoll på att det finns vuxna människor på nätet som inte drar sig för att utnyttja dem. Inte sällan är de också duktiga på att genomskåda dem som ljuger om sin identitet, de är kritiska och observanta och oroar sig inte för att bli lurade. Trots att de vet att risken finns.

Vilka svar man får när man frågar barn och unga vad som oroar dem hänger också på hur man ställer frågan. Karin Nygårds undervisar från årskurs tre och uppåt på en grundskola i Stockholm. När hon frågar sina elever vilka faror som finns på nätet svarar de vad de har lärt sig att svara: pedofiler. Frågar hon dem i stället vad som oroar dem svarar de något helt annat. Antingen att de inte oroar sig särskilt mycket överhuvudtaget, att det känns tryggt och säkert, ­eller att det som oroar dem är att kompisarna ska skriva taskiga saker eller sprida elaka rykten. Beroende på hur frågan ställs får hon alltså helt olika svar. Hon kan antingen få höra vad barnen tror att vi vuxna vill höra. Eller så kan hon få höra vad som faktiskt rör sig i deras huvuden, oavsett vad som rör sig i våra. Att kunna se att barn och vuxna ser saker ur olika perspektiv är viktigt för att kunna prata med barn och unga om hur de bäst ska skydda sig.

När det handlar om att värna sin integritet ur ett övervakningsperspektiv tror forskaren Mathias Klang att unga har en hel del kvar att lära. Han är docent i sociala medier och politisk kommunikation vid University of Massachusetts i Boston. Han menar att många unga är duktiga på att använda den nya tekniken, men det betyder inte att de förstår hur den fungerar eller vilka konsekvenser den kan få. Till exempel vilken information som samlas in, hur den lagras och sparas och hur den kan användas på olika sätt. En brist som säkerligen är ganska vanlig även hos vuxna. Trots det är vår oro för att övervakas generellt inte särskilt utbredd. Att den som inte har något att dölja tål att granskas, är en vanlig inställning.

Men efter 2013 har det förändrats lite grann. Det var nämligen året då Edward Snowden avslöjade att amerikanska National Security Agency (NSA) har registrerat telefon- och internettrafik över hela världen. Sedan dess har svenskarnas oro för att företag och myndigheter övervakar dem på internet ökat något. 2011 uppgav 14 procent att de var oroade för att företag övervakade vad de gjorde på internet. 2013 var samma siffra 20 procent. Ställdes frågan mer specifikt om företagen Facebook och Google var siffran 27 procent.7 Vilket såklart omvänt betyder att 73 procent inte är oroade.

Oavsett hur mycket våra rädslor skiljer sig åt och vad det beror på kan det också vara bra att komma ihåg att det inte är meningen att vi ska tänka likadant. Vi tillhör olika generationer med olika erfarenheter och olika referensramar och det är bra. Tänk om barn och unga alltid tänkte som vi, då skulle utvecklingen stanna av.

Se det som är bra – döm inte

Med skräckexemplen för ögonen är det lätt att glömma bort att internet för det allra mesta är helt fantastiskt. Internet är en källa till allt från lek och underhållning till kunskap och fakta. På nätet kan barn och unga hitta likasinnade, de kan ställa frågor som de inte vågar ställa ansikte mot ansikte, skapa eget innehåll och få utlopp för sin kreativitet. På nätet kan fantasin få flöda fritt, man kan få testa sina gränser och experimentera med sin identitet.

För att få en tydligare bild av att internet är övervägande positivt kan vi titta på lite färsk statistik. När IIS frågade svenska internet­användare hur många av dem som har fått sin integritet kränkt på nätet svarade 94 procent nej8. De allra flesta upplever alltså inte att de har fått sin integritet kränkt på nätet överhuvudtaget. Av de återstående 6 procent som svarade ja uppgav dessutom två tredjedelar att det inte hade orsakat några större problem.

När Statens Medieråd ställde frågan till barn och unga om de hade varit med om att någon lagt ut bilder på dem som gjort dem ledsna, svarade mellan 89 och 93 procent nej. De allra flesta har alltså aldrig varit med om detta. Av dem som svarade ja hade merparten varit med om detta mindre än en gång i månaden.9

Kontentan blir att internet i de allra flesta fall är bra. Som vuxen kan det vara bra att ha det med sig som något slags ­grundtanke. Med det sagt ska vi också vara medvetna om att det händer obehagliga, farliga och olagliga saker på nätet. Barn och unga är med om saker som de upplever som otäcka, de blir utnyttjade av vuxna, hamnar i jobbiga situationer som de inte vet hur de ska ta sig ur och så vidare. Då är det som vuxen väldigt viktigt att ha den där grundtanken om internets positiva sidor med sig i bakhuvudet för att undvika att döma och skuldbelägga. Att vara dömande är aldrig fruktbart. Och – när barn och unga bestämmer sig för att de vill berätta, var noga med att lyfta upp det som något positivt! Det är tillräckligt jobbigt för barn och unga att berätta att de har hamnat i en jobbig situation. Mer om hur man kan tänka som vuxen när man ska prata med barn och unga i kapitel 8.

barnexempel

 

barnexempel2