utdragen_skugga

Öppna data – en utdragen historia

Diskussionen om tillgängliggörande av offentlig data för vidareutnyttjande av externa aktörer har varit en utdragen historia i Sverige. Men nu när regeringen gett Vinnova i uppdrag att vidareutveckla öppnadata.se börjar det kanske äntligen att röra på sig. .SE:s policyrådgivare Staffan Jonson påpekar att det är som bekant bland alla detaljer som djävulen bor.

Regeringen gav i juli Vinnova i uppdrag att vidareutveckla den tekniska plattformen öppnadata.se.

Regeringskansliet skriver:

Vinnova ska ”… under 2012 utveckla en teknisk plattform för förmedling av data som tillgängliggjorts för vidareutnyttjande samt under 2013 och 2014 vidareutveckla plattformen.  – – – Uppdraget ska utföras i samverkan med relevanta aktörer på området.”

Äntligen!

Det har varit en snårig väg fram till att regeringen nu i sin helhet ställt sig bakom idén om vidareutnyttjande av offentlig data.

Ingen spikrak väg

Flera myndigheter fick under 1990-talets första halva nedskärningar i sina anslag. För att kompensera för nedskärningarna fick de därför bland annat möjlighet att sälja till exempel adressregister eller annan data som kommersiella aktörer. I flera fall bolagiserades och kommersialiserades verksamheten, inklusive datainsamlingen.

Redan i samband med den IT-proposition som förr-förra regeringen lade fram sommaren 2005 uppmärksammades möjligheten att bättre nyttja offentlig data. Inom Regeringskansliet sade finansdepartementets budgetavdelning vid återkommande tillfällen nej till en reform, eftersom sådan kommersialisering riskerade urholka intäkter till myndigheternas egna företag. Troligtvis fruktade finansdepartementet att myndigheterna skulle äska ökade anslag ifall intäkterna från de egna bolagen sinade.

PSI-direktivet väckte diskussionen om öppna data

I Regeringskansliet drogs frågan mycket långsamt genom förvaltningen, men när EU-kommissionens så kallade PSI-direktiv till slut blev verklighet tvingades förvaltningen ta ställning till hur just det regelverket skulle införas i svensk lag. Bland annat Stockholms handelskammare engagerade sig i frågan och drev den, genom ett brev till EU-kommissionen där man utgöt sitt missnöje över att svensk förvaltning inte vill införa direktivet.  Även potentiellt kommersiella företag har hållit grytan kokande under åren, så att det till slut blev oundvikligt att hantera den.

Så, i och med uppdraget till Vinnova har regeringen nu i sin helhet ställt sig bakom idén om vidareutnyttjande av offentlig data, och det är både välkommet och bra. Det är givetvis positivt att man kommit runt de interna problem inom Regeringskansliet som tidigare stoppade utvecklingen.

Djävulen bor bland detaljerna

Nästa fråga handlar om implementeringen, och det är som bekant där, bland alla detaljer, som djävulen bor. För när allt kommer omkring behöver myndigheternas goda vilja också finnas med.

Innebär uppdraget att tillgängliggörandet av all offentlig data fortsättningsvis ska kanaliseras genom Vinnova? Eller kommer jag även i framtiden att kunna gå direkt till en myndighet och begära ut data? Farhågan är ju annars att jag hädanefter blir hänvisad till Vinnovas arbete, och att Vinnova trots sitt vällovliga arbete blir en naturlig flaskhals för åtkomst till offentlig data.

Prissättning av data – efter eget tycke?

Och hur ska prissättningen av data ske? Kommer myndigheter trots uppdraget även fortsättningsvis kunna prissätta åtkomsten till data efter eget huvud? Data ska enligt uppgift sättas efter den självkostnad myndigheten har för tillhandahållandet, men det är uppenbart att sådan självkostnad idag fastställs godtyckligt. Senast förra sommaren delade exempelvis ESV med sig av data om statsbudgeten kostnadsfritt till en medborgare, men begärde 50 000 kronor för motsvarande data av en annan medborgare.

Ytterligare en helt avgörande variabel för innovationskraften i vidareutnyttjande av offentlig data är i vilket format den tillhandahålls. Kommer det i offentlig verksamhet tas fram några principer för sådana val av format? Kommer Vinnova leda det arbetet?

Och vad sker med medborgarnas integritet?

Sist, och absolut störst, är trots allt frågan om medborgarnas integritet; Vem i myndighetssverige driver den frågan? För det är ju trots allt så att mitt i detta hav av möjligheter finns givetvis också hot. Även om förslaget tycks åkt tidsmaskin direkt från 1970-talet, så behöver vi kanske trots allt en integritetsombudsman. Kanske skulle Datainspektionen kompletteras med ett medborgarombud, en funktion som fristående kritiker av hur offentlig sektor hanterar data. För när allt kommer omkring finns det nog bara en förutsägelse om framtiden som är riktigt säker – våra elektroniska fotspår kommer att öka, och det exponentiellt.

 

Etiketter: , , , , , , Foto: Untitled av dno1967b (CC BY 2.0)
Fyll gärna i vår enkät.

Om bloggaren

Staffan Jonson Policyrådgivare på IIS Staffan bidrog, fram till att han slutade jobba hos IIS, med strategiska analyser och råd kring de regelverk som styr IIS verksamhet och ägnade därför mycket tid åt omvärldsbevakning.

Lämna en kommentar

Svara på en kommentar

Obligatoriskt

Obligatoriskt

Frivilligt

Kommentarer

  • Martin Johansson 20 augusti 2012, kl 13.19

    Om Vinnovas webbplats ska heta ”öppnadata.se” förutsätter jag att den data som publiceras där är fri att använda enligt principerna för öppna data. Om det handlar om betaldata får den ligga någon annanstans.

    Svara
    • Staffan Jonson
      Staffan Jonson 20 augusti 2012, kl 13.47

      Hej
      ja, det är en av de mer intressanta aspekterna ifall Vinnova (och andra!) faktiskt kommer att tillhandahålla data helt kostnadsfritt. Principiellt ska ju myndigheten inte kunna ta betalt för själva data, men om jag får betala säg 50 000 kr för självkostnaden att ställa samman data har det ju närapå samma effekt.
      Jag hoppas att flera myndigheter ser möjligheten till att vända processen också i andra riktningen, dvs. att de ser möjligheten att utveckla, förbättra kvalitet och kanske t.o.m. effektivisera datainsamlingen med hjälp av utomstående parter. 50 000 kr motsvarar en 40-50 konsulttimmar, och att myndigheten skulle behöva en veckas heltidsarbete för att ställa samman ett urval i t.ex. en databas visar i sådana fall på att man antingen a)Lagrar och bearbetar sin data felaktigt, b) arbetar sanslöst ineffektivt, eller c) höftar till med en avskräckande hög avgift för att slippa besväret. Jag tror mest på alternativ c).

      Svara
  • Jonas Lejon 20 augusti 2012, kl 13.59

    Just prissättningen tycker jag är intressant och hur olika de räknar på självkostnadspris. Mycket godtyckligt i dagsläget men prissättningen ska tydligen gå att överklaga..

    Svara