Gränser

"Ungar i dag. De har ingen känsla av skam. De har ingen känsla för integritet. De är show-offs, kändis-horor, pornografiska små slynglar som postar sina dagböcker, sina telefonnummer, sin dumma poesi
– och för Guds skull, sina smutsiga sexbilder! – på nätet."29

Så skrev Emily Nussbaum i New York Magazine 2007 när hon skulle försöka imitera hur det brukar låta när förskräckta vuxna förfasar sig över barn och ungas internetbeteende. Förmodligen finns det vuxna i dag som tänker likadant, förhoppningsvis är de färre än de var då. Barn och unga kan ibland uppfattas som lite gränslösa. De går för långt, de tänker sig inte för. Att värna sin integritet, offline och online, handlar väldigt mycket om att känna var ens egna gränser går. Att kunna säga nej och att kunna dra gränser för vad man vill dela med sig av om sig själv i olika sammanhang. Men hur lär man sig att sätta gränser för sig själv och hur kan vi som vuxna prata med barn och unga om det?

När unga själva sätter stopp

De barn och unga som hör av sig till Bris och har frågor som rör nätet har antingen redan råkat ut för något och vet inte vad de ska göra, eller tvekar inför att göra något och vill be om råd. De som tvekar har i och med att de ringer ofta redan bestämt sig för att låta bli, för att det är något som känns fel.

Även om det är vuxnas uppgift att stötta och vägleda unga i att sätta gränser ska vi inte heller underskatta ungas egen förmåga.

I samtal med barn och unga upplever kuratorerna på Bris att många är väldigt medvetna om de risker som finns och känner på sig när något inte är som det ska. Det kan till exempel handla om unga som har blivit ombedda att skicka bilder på sig själva, eller att någon har uttryckt sig hotfullt eller betett sig märkligt online. Att andra människor reagerar kan också göra att barn och unga tänker till. Om kompisarna tycker att den där personen man pratar med verkar skum kanske det är något som inte stämmer. I vår webbenkät uppgav så många som 81 procent att de tänker på vem som ska se eller läsa det de lägger upp på nätet, vilket säger något om hur medvetna de trots allt är.

När unga själva väljer att sätta stopp är såklart väldigt olika från person till person. Det finns ingen generell regel som säger att alla barn och unga kan tänka sig att göra vissa saker men inte andra.

Däremot kan det sägas att barn och unga, som vi skriver i kapitel 3, inte har samma konsekvenstänkande som vuxna. Framtiden är långt borta. Och det är inte så konstigt; enligt forskare är den del av hjärnan som möjliggör saker som framtidsplanering, förmåga till överblick, att sålla intryck och göra riskbedömningar, inte färdig­utvecklad förrän i 20-årsåldern30.

Hjälp unga att sätta gränser

Barn och unga, framför allt tonåringar, vill testa sina gränser. Det är också så de lär sig var deras egna gränser går. Så kommer det alltid att vara. Men hur kan vi som vuxna vägleda barn och unga så att de inte råkar illa ut på vägen?

Integritet handlar i mångt och mycket om att sätta gränser. För sig själv och gentemot andra. Var går min gräns? Vad vill jag vara med om? Vad vill jag dela med mig av? Att nå sin gräns och inte passera den handlar ofta om att våga säga nej. Att våga säga nej när någon ber om fler bilder, att våga säga nej när någon frågar något som känns för privat, att våga säga nej när man känner sig pressad. För att bli bra på att säga nej krävs övning. Ju mer man får öva på att säga nej och säga ifrån, desto bättre. Därför kan det vara en bra idé att uppmuntra små barn när de faktiskt säger nej. Låta dem veta att det är bra att de känner efter. Det är antagligen svårare än det låter. Framför allt när det handlar om att försöka ha en smidig och fungerande vardag, då är det inte så lockande att uppmuntra barn att säga nej. Man vill bara att de gör som man säger. Men i andra sammanhang, när det finns utrymme för barnen att välja – låt dem känna efter och få formulera det och fundera över hur det blir. Har man med sig förmågan att säga nej från när man är liten, blir det kanske lite lättare när man är äldre.

Vuxnas uppgift, i förhållande till barn och unga, handlar om att bromsa. Vilket inte ska förväxlas med att stå i vägen. Tonåringar har ett enormt driv. De är som raketmotorer som flyger fram i en rasande fart. De är ivriga att bli äldre, att få testa på att ta ansvar, att leva vuxenliv, att lära av sina misstag, att bli sina egna. Det är både en fantastiskt härlig och outhärdligt jobbig tid. Att få utvecklas och låta sig formas är underbart och frustrerande på samma gång. Vuxnas uppgift är inte att stå i vägen för den här utvecklingen. Att ställa sig framför och säga nej resulterar ofta bara i konflikter som inte leder någon vart. Att ta ifrån unga tillgången till nätet löser till exempel inga problem. Vi får inte unga att känna efter och fatta genomtänkta beslut genom att ställa oss i vägen. Tänk i stället att du ska hänga i hästsvansen baktill, med din tyngd kan du bromsa upp lite grann och ge utrymme för eftertanke. Vi vet att riskfaktorerna blir färre med åldern, i takt med att konsekvenstänkandet utvecklas. Om vi lyckas bromsa så att de inte råkar illa ut innan dess är det såklart positivt.

Men hur gör man när man bromsar? Konkret handlar det om att prata med varandra och att ha en relation som möjliggör den typen av samtal. När barnet berättar något, kanske något som har hänt i ett spel eller att någon har lagt ut en bild eller skrivit en kommentar, stanna upp och fråga; nu hänger jag inte med, hur blev det så? Hur kändes det? Eller gör jämförelsen med kompisen, om hen hade lagt ut den här bilden eller fått det här förslaget, hur hade du reagerat? Vad skulle du tänka?

Då uppnås den där bromsande effekten. Det handlar om att hjälpa dem att ta sig tid att fundera, tänka efter, känna efter. Och det bygger såklart delvis på att man har byggt upp en relation med barn och unga som gör att de självmant berättar vad som händer i deras liv, även online.

Som ung behöver man få prova att göra saker som man inte har gjort förut. Som vuxen kan man, i stället för att slå bakut vara ärlig med sin oro. Säga något i stil med "som vuxen blir jag orolig, kan vi inte göra så här, för min skull?". Det handlar inte om att stoppa eller hindra, men att bädda lite, så att landningen blir mjukare om det händer något.

Det har sagts ett antal gånger förut i den här guiden, men det tål att upprepas: döm inte. Om ett barn har delat något och sedan ångrar sig, eller har skickat en bild till någon och den där bilden har spridits till människor som den inte var ämnad för – skuldbelägg inte. Det är tillräckligt jobbigt ändå att ha hamnat i klistret.

Tips! Bra stoppfraser.

Här är några förslag på uttryck som vi som vuxna kan förmedla till barn och unga att de kan använda sig av, till exempel om någon ber dem skicka bilder över nätet.

  • Nej, det är privat
  • Jag säger nej och det är okej
  • Det här är mitt – inte ditt
  • Det är jag som bestämmer vad du ska få veta om mej
  • Tycker jag att det inte är okej så är det inte okej

Stopp-ord

Att faktiskt säga nej till någon som ber om bilder eller information som man inte vill dela med sig av kan låta lättare än det är. Tänk om personen hotar att sprida vidare bilder eller information som hen redan har fått? Eller hotar att söka upp en? Vilka ord ska man använda för att säga ifrån? Hur ska man uttrycka sig för att budskapet verkligen ska gå fram? 2013 lanserade Rädda Barnen handboken Stopp! Min kropp! med tips och råd på hur man som vuxen kan prata med barn om sexualitet, kroppens privata områden och vad man får och inte vår göra mot eller med andras kroppar. Stopp! Min kropp! blev samtidigt ett användbart uttryck för barn och unga att använda när det är någon som går för långt; till exempel om någon tar på ens kropp på ett sätt som inte känns bra. På nätet finns ett liknande behov av stopp-ord, ord eller uttryck som man kan använda för att som ung enkelt kunna säga ifrån när någon går över ens gräns.

När det gäller nätet är det viktigt att vi som vuxna förklarar för barn och unga att de aldrig är tvungna att göra något som inte känns bra, till exempel skicka en bild till någon. Oavsett vad personen hotar att göra om man inte lyder, är man aldrig tvungen att lyda. Uppmuntra i stället barn och unga att berätta för en vuxen om de ombeds göra saker som de inte vill.