Förväntningar

I teorin är vi alla fria att publicera (nästan) vad vi vill online, hur sällan eller hur ofta vi vill. Vill vi inte publicera något alls är det okej. Vill vi publicera nya bilder på oss själva varje timme är det också okej. I teorin i alla fall. I praktiken känns det inte alltid lika fritt och frivilligt. Livet online omgärdas, precis som andra delar av livet, av en del förväntningar. Det gäller både unga och vuxna. Många vuxna brottas med verkliga eller upplevda förväntningar från omgivningen. Att strunta i de där förväntningarna kan vara svårt.

När vi frågade barn och unga i webbenkäten på Bris hemsida om det som kompisarna lägger upp på nätet påverkar vad de själva väljer att lägga upp, svarade 51 procent ja.

I samtal som Bris tar emot berättar barn och unga ibland att de upplever att de måste upprätthålla en viss aktivitet på nätet. Att det kan uppfattas som märkligt om de inte har lagt upp några nya bilder på flera dagar. Ibland kan barn och unga till och med känna sig tvungna att finnas på ett visst forum eller socialt nätverk. Att säga till någon som känner så att det är okej att låta bli, att hen inte måste ha ett konto på den där sajten om hen inte vill, hjälper sällan. Det är som att be personen radera sig själv från en hel kompiskrets. Som att man skulle ha kompisar men aldrig följa med dem på något de gör, utan bara få höra om det efteråt. Inte så kul.

Vad jag förväntas lägga upp

I rapporten Duckface/Stoneface från Statens Medieråd framgår som tidigare nämnts att bildnormerna för de fotografier som läggs upp online är väldigt starka. Både killar och tjejer i 13-årsåldern har en tydlig uppfattning om hur bilderna de publicerar förväntas se ut. Enligt de tjejer i årskurs 7 som har deltagit i studien ska tjejer vara snygga, söta och fina på sina bilder. Det är viktigt att det ser naturligt ut, vilket inte har något att göra med hur mycket tid man i själva verket lägger ner på att planera och redigera bilderna. Titta gärna under lugg och visa hud, men inte för mycket. Och så ska bilden gärna vara lite sned. Man lägger bara upp bilder som man ser bra ut på, om det inte är bilder som tydligt är på skoj där personen som fotar sig själv grimaserar och gör sig till. Bilderna ska redigeras med olika filter och effekter, men det är viktigt att det ändå ser naturligt ut.

För killarna gäller andra regler. Du ska inte se ut som om du bryr dig, ha gärna keps, ta gärna bilder på dig själv i grodperspektiv och gärna när du gör något. Mallen är å ena sidan väldigt tydlig och strikt för hur bilderna ska se ut och hur de ska vara tagna, å andra sidan väldigt vag och svårbegriplig. För var går gränsen för vad som är för mycket hud? Vad avgör vad som uppfattas som naturligt eller inte? Att normerna för hur selfies ska se ut är starka råder det ingen tvekan om. Men var kommer de ifrån? 17

Det enkla svaret är: alla andra. Barn och unga tar intryck av sin omgivning, precis som vuxna. De tar intryck av varandra, sina föräldrar, lärare, syskon och klasskamrater. Men de påverkas också av reklam, media och dem som syns i offentligheten. På flera av de stora sociala nätverken finns konton med hundratusentals, ibland miljontals, följare.

Det kan vara allt ifrån kända artister och idrottare till helt vanliga personer som delar med sig av något som många tycker är intressant. Som till exempel svenske Felix Kjellberg, mer känd som Pewdiepie, som postar videos av när han spelar tv- och dataspel. Han har 17 miljoner prenumeranter på sin Youtube-kanal. Eller 14-­åriga Lisa som går under namnet MissLisibell. Hon lägger upp filmer om smink, mode och hästar och har nära 300 000 prenumeranter. ­Totalt har hennes videoklipp visats 134 miljoner gånger sedan januari 2012. Bloggaren och modellen Kenza Zouiten har över en miljon följare på Instagram och de allra flesta bilder hon lägger upp är selfies. 17-åriga artisten Zara Larsson lägger dagligen upp välsminkade, inte sällan ganska avklädda bilder på sig själv på sin Instagramprofil som har nära 700 000 följare.

Barn tycker om att härmas. Det är kul och spännande att göra som andra gör. Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att vi som vuxna får ta del av det här spelet på ett helt annat sätt tack vare nätet. Vi ser sådant som vi ”slapp” se när härmandet bestod av att klä ut sig framför spegeln och sedan byta om igen innan föräldrarna kom hem. På både gott och ont.

Och så var det de unga tjejernas avklädda, ibland utmanande bilder på sig själva. Känner unga tjejer en press att lägga upp utmanande bilder på sig själva på nätet? Kanske, kanske inte. Varför de gör det hänger sannolikt både ihop med bilderna de själva ser och rådande könsnormer som lägger stor vikt vid tjejers utseende. Är det skadligt? Borde de sluta med det? Det finns en risk att bilderna utnyttjas av andra i kränkande sammanhang – och det är oacceptabelt. Men det är en sak vi aldrig får glömma: det är aldrig tjejen som har lagt ut bilden som ska få skulden om den utnyttjas av någon annan. Lägg skulden där den hör hemma – hos förövaren.

Vad tycker jag är okej?

Att veta var ens gränser går, vad man själv tycker är okej att dela med sig av, är dels något som blir lättare med åldern, dels något som kan förändras över tid. Och det är alltid individuellt. Att den gränsen sällan är statisk har med flera saker att göra. Dels handlar det om att de stora sociala nätverken gör förändringar i sina system som leder till nya ställningstaganden hos oss som användare. Dels handlar det om att man som person ändrar uppfattning om saker. Livet kan förändras – nytt jobb, nya kontakter, nya förhållanden kan göra att man omvärderar hur och vad man delar på nätet. Kanske är inte det viktiga var den gränsen går utan att man har funderat över var den går. Att man har en strategi så att man har lite koll på varför man gör som man gör. Exakt hur den strategin ser ut är mindre viktigt.

Att barn och unga påverkas av varandra, precis som vuxna gör, är inte så konstigt. Att få känna att man hör till och får vara med är kanske ännu viktigare som ung. Av den anledningen är det också extra viktigt att barn och unga får stöd och vägledning i att känna efter vad de själva tycker är okej. Att de inte dras med i något slags grupptryck och delar med sig av bilder och information som de inte känner sig bekväma med och sedan ångrar.

Jakten på gillamarkeringar

Bilder, inlägg, statusuppdateringar, videos och kommentarer. Det mesta på nätet ackompanjeras av en gilla-knapp. Att få tillräckligt många gillamarkeringar eller likes, eller att i alla fall få några överhuvudtaget, är viktigt för många barn och unga. För många vuxna också för den delen. Och kanske är det inte så konstigt, för vem samlar inte på likes? Vem vill inte bli omtyckt? När vi frågade barn och unga i webbenkäten om det var viktigt att få många likes svarade 49 procent ja.

Så långt inga konstigheter. Men vad händer när gillamarkering­arna eller följarna uteblir eller inte är tillräckligt många och leder till att barn och unga mår dåligt? I samtal med Bris berättar barn och unga att de till exempel kan må väldigt dåligt över att inte ha lika många följare som sina vänner. De undrar vad det är för fel på dem. Att vilja bli omtyckt och uppskattad är inget nytt. Det kan alla känna igen sig i. Men kanske blir det än mer känsligt när våra sociala relationer också exponeras på nätet. Känslan av att man inte är lika populär och omtyckt som sina vänner befästs i siffror, svart på vitt. Men vad står de där siffrorna för egentligen? I dag är det inte ovanligt att barn och unga betalar för att få fler följare till sina konton. Vilket gör frågan ännu mer relevant. Vad är de siffrorna värda? Att ha många följare kan också handla om att man är bra på att skaffa fler. Det finns många olika knep och trix för att få fler personer att följa just dig. Men att vara bra på att skaffa fler följare är kanske inte detsamma som att vara mer omtyckt än andra?

För att stötta och hjälpa barn och unga som mår dåligt över att de har för få följare eller inte får tillräckligt med gillamarkeringar kan man som vuxen till att börja med prata om att det är naturligt att vilja bli uppskattad och omtyckt för hur man ser ut eller vad man gör. Det är inget fel med det, de allra flesta tycker om att känna sig uppskattade. Sedan handlar det om att försöka få dem att förstå att bara för att man inte är omtyckt av precis alla så betyder inte det att man är fel. Alla tycker olika, så kommer det alltid att vara. Hur man än ser ut eller vad man än gör kommer det både att finnas personer som tycker att man är helt underbar och personer som inte tycker det. Du kan se ut hur du vill och göra vad du vill, det spelar ingen roll. Som vuxen är det lättare att stå ut med att det finns dem som inte tycker om en, att vi alla är olika. I tonåren kan det vara väldigt jobbigt.

Det handlar också om att försöka prata om varför det känns viktigt, och vilka andra saker som kan kännas minst lika viktiga i livet. Att ha några nära vänner som man kan träffa offline till exempel, vänner som uppskattar en för den man är. De där siffrorna på nätet är bara ett mått, och det finns många, många fler. Samtidigt som man som vuxen ska försöka avdramatisera och lindra är det viktigt att ta barnens oro på allvar.

Det kan också vara bra att som vuxen ha med sig i bakhuvudet att de råd man ger till barn och unga även gäller en själv. Kanske har det hänt att man som vuxen har reagerat på att någon man inte känner så bra inte har så många vänner på Facebook och lagt in en värdering i det. Vad säger det om oss och vad vi värderar?

I andra sammanhang kan det handla om barn och unga som säger att de inte har så många följare för att de känner sig blyga. De vågar kanske inte vara så aktiva som de egentligen skulle vilja. Då är det viktigt att poängtera att det är helt okej att vara blyg, men man kan också säga att det går att öva på att inte vara så blyg, om man vill.

Får man ångra sig?

60 procent av dem som har svarat på vår webbenkät har någon gång ångrat något de har delat med sig av om sig själva på nätet. Samtidigt uppger en dryg fjärdedel att de inte vet hur de ska bära sig åt för att ta bort saker om sig själva på nätet. Vilket också betyder att tre fjärdedelar uppger att de vet hur de ska bära sig åt, vilket är väldigt positivt. Även om vi inte kan veta vad det faktiskt betyder; om det handlar om att de tror att det vet, eller att de faktiskt vet.

Att dela med sig av en bild eller en uppdatering eller att skriva en kommentar går snabbt. Med telefonen i fickan kan det dessutom göras lite när som helst. Att det ibland går lite för snabbt och blir lite fel är kanske inte så konstigt. En förhastad kommentar som nog var lite för ilsken, en bild på en kompis som man kanske inte borde ha lagt upp utan att fråga. Eller en artikel eller en statusuppdatering man kanske skulle låtit bli att dela. Alla kan nog känna igen sig. Men går det att ångra sig? Om det är något man själv har lagt ut är det ofta ganska lätt att radera eller dölja i efterhand. Frågan är om det är borta? Sannolikt inte. Kan din kompis hitta det? Förmodligen inte. Kan de stora teknikföretagen hitta det? Troligtvis ja.

Våren 2014 fattade EU-domstolen beslut om att privatpersoner ska ha rätt att få sökresultat om dem borttagna från sökmotorer om innehållet är irrelevant, osant eller överflödigt. De allra flesta anmälningar som har gjorts handlar om sökmotorn Google och i skrivande stund har företaget tagit emot ungefär 1 miljon förfrågningar. ­Google gör bedömningar från fall till fall och tillmötesgår ungefär 40 procent av anmälningarna. 18 Men att en länk plockas bort från sökresultatet betyder inte att informationen inte längre finns på ­internet. Den blir bara svårare att hitta. Korrigeringarna sker dessutom inte globalt utan regionalt. En länk som är borttagen från sökresultatet på google.se går fortfarande att hitta via google.com.

Hur påverkar det här hur försiktiga vi är med vad vi delar? I de allra flesta fall säkert inte alls. Enligt undersökningen Svenskarna och internet uppger 67 procent av de tillfrågade att de inte har något att dölja19. En vanlig inställning, både bland unga och äldre. Borde vi vara mer försiktiga? Åsikterna går isär. Vill du ha ett hundra­procentigt skydd ska du inte dela med dig av någon information överhuvudtaget online, vilket kanske inte är en särskilt realistisk strategi. Men ju känsligare informationen är, desto mer bör du tänka efter innan du skickar ut den på nätet. Och vad som är känsligt är såklart kontextberoende. En nakenbild till en partner kan kännas helt okej. Om den hamnar i någon annans händer känns det plötsligt inte lika okej.

I det sammanhanget kan det också vara bra att komma ihåg att även tillsynes harmlös information kan påverka bilden av dig. Forskaren Mathias Klang brukar exemplifiera detta under sina föreläsningar med att berätta för åhörarna att han bär kvinnliga trosor under sina jeans. Det är varken olagligt, fel eller farligt, men informationen kommer att påverka hur åhörarna värderar det som Mathias Klang säger. De kommer att se på honom på ett annat sätt och allt han säger kommer att färgas av vetskapen om att han bär kvinnounderkläder.

Med det sagt, hur mycket funderar barn och unga innan de publicerar något på nätet? Sannolikt ungefär lika mycket som vi vuxna. Det vill säga ibland en hel del, ibland inte alls. Vissa bilder, inlägg eller uppdateringar känner man på sig är lite känsligare, då kanske man gör ett mer noggrant övervägande. Den som är väldigt aktiv har sannolikt också ett ganska okomplicerat förhållande till vad de delar. Eftertänksamheten gör i stället entré när det händer något. Om man får väldigt många eller märkliga kommentarer till exempel. På ett sätt är det responsen som gör att man kanske undermedvetet justerar sin aktivitet. Men borde vi uppmana barn och unga att tänka efter mer – före? Kanske. Förmodligen kommer de alldeles av sig själva att fundera mer över eventuella konsekvenser när de blir äldre, för delvis är det som bekant en mognadssak. För den sakens skull skadar det inte att föra in ytterligare ett perspektiv, att kunna stå för sin vuxenhet och ta upp fördelar och nackdelar som de unga kanske inte har tänkt på.

Som vuxen kan man till och med vara rak och öppen med sin vuxenhet, i stil med ”jag förstår om du tycker att det här låter vuxet och tråkigt, men jag vet att nu när jag är så här gammal skulle jag inte vilja att…”. Det handlar om att ge barn och unga fler valmöjligheter.

Samtidigt vittnar kuratorerna som svarar hos Bris om en utbredd medvetenhet. Barn och unga som ringer kan säga saker som ”åh nej de har lagt ut den här bilden och den kommer finnas för alltid”. De kan också vara oroliga för att deras aktivitet på nätet ska gå att spåra och att det ska komma fram att de har besökt webbplatser som de känner att de inte borde varit inne på. Det kan handla om porr men också andra sajter där de har uppgett att de är myndiga, även om de inte är det.

Precis som med allting annat är det stor skillnad på individnivå. En del oroar sig kanske för mycket, medan andra tar det lite för lugnt. Hur barn och unga i just din närhet resonerar får du bara veta om du frågar!