Internet är fantastiskt. Det tål att sägas några gånger. Möjligheterna som finns att hitta likasinnade, att få utforska, söka information, ställa frågor, få utlopp för sin kreativitet. Listan kan göras lång. På Bris är erfarenheterna av kontakt med okända på nätet fram för allt positiva. Barn och unga som har svårt att hitta vänner och gemenskap offline har helt andra möjligheter online. Och det är underbart. De flesta barn och unga är också väldigt medvetna om att de inte ska lämna ut personuppgifter till personer som de inte känner. I rapporten Duckface/Stoneface beskriver elever i årskurs fyra hur de har fått lära sig att inte berätta var de bor eller vad de heter egentligen när de kommunicerar med andra online20. Ofta har de fått höra historier av sina föräldrar eller syskon. Historier om vad som kan hända om man inte är försiktig. Däremot har de sällan råkat ut för något själva.

Hur oroliga barn och unga är för att bli lurade eller utnyttjade är såklart olika. En del är inte ett dugg oroliga, de tycker att de har koll på vad de gör, medan andra oroar sig över att råka illa ut. När Statens Medieråd frågade barn och unga om de tycker att de är bra på att skydda personliga uppgifter på nätet svarade 62 procent av 9–12-åringarna att de tyckte att de var mycket eller ganska bra på det. Bland 13- till 16-åringarna var siffran 75 procent. Men då ska man komma ihåg att det handlar om barnens egna upplevelser av sina förmågor, vilket inte nödvändigtvis motsvarar deras faktiska förmåga. När de fick frågan om hur bra de är på att ändra säkerhetsinställningarna i webbläsaren svarade 22 procent av de yngre barnen att de var mycket eller ganska bra på det, medan det bland 13- till 16-åringarna var 57 procent som kände sig säkra på detta.²¹

När Internetstiftelsen i Sverige frågade svenskarna om de är oroliga för att de ska få sin personliga integritet kränkt på nätet syntes skillnader mellan generationerna. Minst oroliga var de yngsta, 16–25 år. Totalt var ungefär en tredjedel av internetanvändarna inte alls oroade, en tredjedel var oroade och en tredjedel svarade varken eller.²²

Grooming

Även om de allra flesta kontakter som barn och unga har på nätet är helt ofarliga, och rentav positiva och givande, händer det också en del riktigt obehagliga saker. I juni 2015 föll domen i Sveriges dittills största ärende gällande sexualbrott mot barn på internet. Den då 29-årige mannen dömdes till sju års fängelse för bland annat sexuellt tvång, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, sexuellt ofredande och barnpornografibrott. Han dömdes också till att betala fem miljoner i skadestånd till de sammanlagt drygt 60 offren. Mannen har tagit kontakt med flickor och pojkar mellan 11 och 20 år och låtsats vara en pojke i deras ålder. Han har övertalat dem att skicka avklädda bilder på sig själva och sedan använt bilderna som utpressning för att tvinga dem att utföra mer och mer avancerade sexuella handlingar på sig själva framför kameran.

Att ta kontakt med barn under 15 år i sexuellt syfte är olagligt och kallas för grooming. Sedan lagen infördes 2009, fram till och med år 2014 har 951 brott anmälts med den rubriceringen. Ungefär 70 procent av anmälningarna handlar om kontakter som tagits via internet²³ och det är både flickor och pojkar som drabbas, även om majoriteten är flickor. Polisen beskriver brottet så här:

”Den första kontakten sker ofta på chattforum eller spelsajter. En förövare kan ha kontakt med flera hundra barn samtidigt, vissa så unga som åtta år. Genom bekräftelse, mutor och utpressning försöker förövaren få barnet att posera naket eller att träffas så att förövaren kan begå sexuella övergrepp. Grooming kan ge böter eller fängelse i upp till ett år.”²⁴

Sedan lagen infördes har få personer dömts. Ibland för att gärningen inte har uppfyllt rekvisiten, det vill säga de juridiska förutsättningarna för att en gärning ska vara straffbar. Men ibland handlar det om att gärningsmannen också åtalas för brott med högre straffskala än den för kontakt med barn i sexuellt syfte.

Det har anmälts betydligt fler fall av utnyttjande av barn under 18 år för sexuell posering än för grooming, knappt 3 500 sedan 2009²⁵, och det har skett en dramatisk ökning de senaste åren. Det kan både bero på att det är fler som anmäler och att det är fler som utsätts. Ännu fler än antalet anmälda fall uppger att de har kontaktats via internet för sexuell posering, men då ska man komma ihåg att de allra flesta av dem har avbrutit kontakten och inte gått med på det.

Fallet med 29-åringen är inte det enda i sitt slag, sannolikt kommer vi framöver att få läsa om fler liknande domar. Det är en svår balansgång att inte låta sig skrämmas för mycket men samtidigt vara medveten om vad som kan hända. Mitt i förskräckelsen över de här grova övergreppen är det viktigt att komma ihåg ett par saker. För det första är det inte internet i sig som är problemet, det är personerna som väljer att använda det i syfte att begå brott. Vi löser ingenting genom att ta ifrån barn och unga tillgången till nätet, av rädsla för att de ska råka illa ut. För det andra ska vi inte underskatta barn och ungas egen förmåga att sätta stopp. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet är en majoritet av barn och unga bra på att hantera oönskade sexuella kontakter från vuxna på nätet; de avbryter kontakten och blockerar användaren så att hen inte kan ta kontakt igen²⁶.

På uppdrag av regeringen har Brottsförebyggande rådet gått igenom alla polisanmälda kontakter med barn i sexuellt syfte som registrerades mellan 1 juli 2009 och 30 juni 2011, alltså det som kallas för grooming. Undersökningen visar att i ungefär 50 procent av fallen upptäcktes kontakten genom att barnet berättade för en vuxen, oftast en förälder. I 30 procent av fallen hade föräldern upptäckt det på något annat sätt.²⁷ Att barn och unga i så stor utsträckning själva väljer att berätta för en vuxen är jättebra och något vi som vuxna har som uppgift att uppmuntra. Det går inte att nog understryka vikten av att barn och unga känner att de kan berätta för vuxna om de är med om något obehagligt, utan att känna skam och skuld. Som vuxen är det väldigt viktigt att inte döma barn och unga som hamnar i svåra situationer. Det är aldrig barnets fel när hen råkar illa ut, lägg alltid skulden där den hör hemma – hos förövaren. I kapitel 7 skriver vi mer om hur vi som vuxna kan hjälpa unga att sätta upp gränser för sig själva och säga nej.