Därför spelar nätneutralitet roll

I sin mest renodlade form är begreppet nätneutralitet enkelt att förklara: All data som skickas över internet ska hanteras på samma sätt. Oavsett vem som är avsändare. Oavsett vem som är mottagare. Och oavsett vad det är för information som skickas mellan de två.

Andra varianter är att ett neutralt internet innebär att varken internetleverantör eller stat infört några begränsningar i trafiken eller att routrarna på internet ska skicka data vidare i samma ordning som den tas emot.

Men hur man än väljer att formulera definitionen är kontentan oftast densamma, och stämmer väl överens med hur EUkommissionen förklarar nätneutralitet i april 2011 i Ett öppet internet och nätneutralitet i Europa:

”Även om det inte finns någon fast definition av ”nätneutralitet” ska de nationella regleringsmyndigheterna […] främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom att främja slutanvändares förmåga att skaffa sig tillgång till och distribuera information eller använda tillämpningar och tjänster efter eget val.”

Under detta paraply återfinns ett antal principer. Konsumenter i Europa ska:

  • själva kunna välja vilka tjänster på internet de vill använda.
  • få tydlig information från internetleverantörerna som säljer internetaccess om vilka förutsättningar som gäller för abonnemangen.
  • inte bindas upp av orimligt långa bindnings- eller uppsägningstider.

En föregångare till dagens diskussioner om nätneutralitet går faktiskt att spåra mer än 150 år tillbaka i tiden. I en amerikansk lag från 1860, Pacific Telegraph Act, slås det fast:

”messages received from any individual, company, or corporation, or from any telegraph lines connecting with this line at either of its termini, shall be impartially transmitted in the order of their reception, excepting that the dispatches of the government shall have priority …”

Man skulle alltså kunna vara säker på att ett telegram gick att skicka från den amerikanska västkusten till den amerikanska östkusten. Och redan i denna lagtext kan man ana ett embryo till dagens diskussioner gällande trafiken på internet. Man ansåg att telegram som skickades av myndigheter skulle ha högre prioritet än telegram som skickades av andra.

På internet handlar det dock inte enbart om vilka parter det är som kommunicerar. Istället är det oftast specifika tjänster eller typer av trafik som internetleverantörerna av olika skäl vill särbehandla.

För användaren kan skillnaden mellan en nätneutral internetanslutning och en anslutning med olika former av begränsningar vara skillnaden mellan det internet som vi vant oss vid och något helt annat.

Med en dator kopplad till internet kan vi göra statusuppdateringar på sociala nätverk, ringa gratis videosamtal till vänner i en annan del av världen, skicka e-post.

Film går att hyra i videobutiken, men när det regnar är det skönt att kunna göra det via internet istället. Det går att betala räkningar på bankkontoret, eller anmäla vård av sjukt barn på en pappersblankett från Försäkringskassan. Men det är väldigt mycket smidigare att göra det i datorns webbläsare.

Listan med exempel behöver inte göras längre. internet är både ett nyttigt verktyg och en källa till underhållning och glädje. Ett öppet internet ger oss konsumenter tillgång till en uppsjö av tjänster som hade varit otänkbara på annat sätt. Öppenheten i kombination med internets globala utbredning skapar goda förutsättningar för innovation. För entreprenörer och uppfinnare ger internet tillgång till en potentiell marknad av stora mått, även för de mest nischade affärsidéerna.

Och med ett öppet internet får människor runt om i världen tillgång till ett stort utbud av informationskällor och möjligheten att kommunicera fritt. Rätten att ha en åsikt och uttrycka den i tal, skrift eller bild är en av FN:s mänskliga rättigheter. Den demokratiska aspekten med ett öppet och neutralt internet är därför stor.

Men det är inte självklart att en uppkopplad dator kan användas för att utnyttja internets alla tjänster.

internet, bredband och trafikstyrning

”Bredbandsabonnemang”, ”surfabonnemang” eller storleksbeskrivningar som hämtade från en klädbutik: S, M, L, XL.

Den som undersöker utbudet hos svenska internetleverantörer möts av många olika sätt att beskriva de abonnemang som säljs. Men få, om ens några, har fått namnet ”internetabonnemang” eller något annat med ”internet”.

Hårklyverier? Inte alls.

Att kalla ett abonnemang för ”bredband” säger ingenting om vad anslutningen kan användas till, vilken typ av information som kan skickas och tas emot, vilka tjänster och program som går att använda.

”Bredband” är bara en signal om att överföringshastigheten i någon mening kan förväntas vara hög.

Spelar roll det någon roll? Det finns ju en underförstådd överenskommelse mellan internetleverantör och kund om hur bredbandsabonnemanget kan användas?

Så har det varit. Och så är det i stor utsträckning fortfarande, åtminstone i Sverige.

Men det finns flera faktorer som påverkar hur du som kund till en internetleverantör kan använda din anslutning. Två är de flesta internetanvändare sannolikt väl införstådda med.

Den första är just uppkopplingens hastighet, som bland annat påverkar möjligheten att använda tjänster för strömmande film och tv. Är uppkopplingen inte tillräckligt snabb går det inte att ersätta videobutiken på hörnet med film via nätet ens när regnet öser ner.

Den andra är hur mycket data som får överföras varje månad. För fasta bredbandsabonnemang finns sällan något tak, men för mobila bredbandsabonnemang är det nästan alltid så. Ju mer man betalar, desto högre överföringshastighet men också en större mängd data som får skickas och tas emot varje månad.

Men begränsningar av hastighet och datamängd är inte de enda sätt en internetleverantör kan påverka hur en nätuppkoppling kan användas.

Det finns också många möjligheter till så kallad trafikstyrning. Ett exempel är blockeringar som ska skydda internetleverantörens kunder från att omedvetet göra filerna på datorns hårddisk tillgängliga för grannarna. Ett annat exempel är den så kallade spärrlistan som svenska polisen sammanställer, som ska göra det svårare att komma åt sajter som distribuerar barnpornografi.