Hur vanligt är det med nätmobbning?

33 procent eller 6 procent? Hur vanligt det är med nätmobbning beror på vem du frågar. Statens medieråd frågade barn i åldrarna 9 till 18 år om de råkat ut för något av följande på internet eller via mobilen under det senaste året: Att någon eller några varit elaka eller mobbat dem, har hotat dem eller lagt ut bilder på dem som gjort dem ledsna. Mellan 80 och 94 procent svarade nej15. Bland dem som svarade ja hade det i majoriteten av fallen skett mer sällan än en gång i månaden.

När organisationen Friends frågade barn i åldrarna 10 till 16 år om de hade blivit kränkta via mobil, surfplatta eller dator någon gång under det senaste året svarade en tredjedel ja. Att resultaten blir så olika beror på att frågan är ställd på olika sätt. När så många som en tredjedel svarar att de har blivit kränkta någon gång under det senaste året, är det att jämföra med att de allra flesta av oss någon gång under det senaste året har fått ta emot en elak kommentar av någon vi har träffat offline, ansikte mot ansikte. Det som förekommer utanför nätet förkommer såklart också online och sammantaget kan man säga att barn och ungas vardag på nätet i de allra flesta fall är väldigt odramatisk.

När Bris och IIS ställde frågan ”Har du känt dig taskigt behandlad på nätet någon gång?” i en enkät på nätet svarade 61 procent ja. Det betyder att 39 procent svarade nej. I samma enkät svarar 37 procent att de någon gång har skrivit något taskigt till någon på nätet.

Screen Shot 2016-05-02 at 18.15.55

Svårt att mäta

Forskaren Sofia Berne har, som en del av sin avhandling om nätmobbning, undersökt hur frågeformulären som används för att mäta nätmobbning ser ut. Hennes genomgång visar att det är stora skillnader, vilket delvis förklarar varför undersökningar som säger sig mäta samma saker kan få så olika resultat. Till exempel visade Bernes genomgång att det skiljer sig väldigt mycket åt vilka ord som används för att beskriva nätmobbning och hur dessa definieras, samtidigt som samtliga undersökningar påstår sig mäta förekomsten av just nätmobbning.

De olika frågeformulären lutar sig också mot olika definitioner av själva begreppet nätmobbning, vilket såklart gör mätningarnas resultat svåra att jämföra med varandra. Genomgående för frågeformulären var också att de inte hade mätt reliabilitet och validitet, det vill säga tagit reda på om formuläret är tillförlitligt och mäter det det avser att mäta.

Är det viktigt att mäta?

Att lägga vikt vid hur vanligt det är med nätmobbning blir såklart mindre intressant ju bättre dialog man har med barn och unga om hur de mår, vad de gör och vad de råkar ut för. Som vuxen behöver man inte bry sig så mycket om de svarta rubrikerna om man känner sig trygg med att barn och unga i ens närhet skulle berätta om de råkade ut för något obehagligt. Men att vara så säker och trygg i sin relation med sina barn eller sina elever är lättare sagt än gjort. När oroliga vuxna tar kontakt med Bris vuxentelefon får de rådet att fokusera på de barn som de träffar och att försöka skapa en dialog med dem, i stället för att låta sig skrämmas upp av alla siffror. Den som jobbar som lärare kanske kan göra en egen undersökning i klassen, för att få en bild av vad som gäller för just de barnen. Som förälder kan det vara en idé att fråga sina barn om de har råkat ut för något på nätet, eller har utsatt någon annan, och hur de i så fall har hanterat det. Förhoppningsvis har de lust att berätta.

Ibland finns hjälpen, stödet och tryggheten

För den som utsätts för kränkningar eller mobbning på nätet kan samma plattform också vara ett sätt att få hjälp och stöd. I Bris forum på nätet till exempel kan barn och unga diskutera frågor som mobbning, skolan och kompisar i anonyma modererade diskussionsforum. För den som går in och läser blir det snabbt uppenbart att barn och unga är väldigt duktiga på att använda nätet till att hjälpa och stötta varandra. Den som skriver att hen mår dåligt, känner sig ensam och har tappat livsgnistan får snabbt en peppande kommentar från någon som berättar om liknande erfarenheter, kommer med kloka råd eller uppmanar personen att kämpa på i väntan på att det ska kännas bättre. Inte sällan tipsar de varandra om att kontakta skolhälsovården, lärare, föräldrar eller andra stödorganisationer som finns på nätet.