Finns det baksidor med personliga filter?

Nicholas Carr väcker i sitt blogginlägg ”Situational overload and ambient overload” (läs Nicholas Carrs resonemang på: http://www.roughtype.com/ archives/2011/03/situational_ove.php) frågan om hur mycket effektivare vi blir med bättre filter. Han menar att de riskerar att förstärka känslan av informationsstress. Bra filter kommer sålla fram mer relevant information och högen med sådant som du måste eller borde läsa kommer växa ännu mer.

Hans resonemang har en del gemensamt med de som Eli Pariser för i boken ”The Filter Bubble”, utgiven i maj 2011. Eli Pariser argumenterar också för att det finns risker med för effektiva filter. Delvis handlar det om den personliga integriteten, eftersom filtren måste veta en hel del om oss för att kunna fungera. Men hans farhågor handlar också om den information som filtren gallrar fram, att de riskerar att fungera som effektiva skygglappar. Vi kommer att få teknikens hjälp att bara fokusera på det som ligger precis inom vår intressesfär medan allt annat sorteras bort.

Han exemplifierar med två vänner som han bad söka efter BP på Google, strax efter den stora oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. Resultatet visar tydligt hur Googles personliga sökresultat fungerar – och i förlängningen hur de påverkar vår bild av vår omvärld.

Den ena vännen fick en resultatlista som dominerades av information om olyckan. Den andra vännen fick bara länkar till finansiell information om BP. Det enda hon såg av olyckan var en annons från BP.

Nu var BP-katastrofen av sådan omfattning att det knappast gick att missa att den hade inträffat. Men Eli Pariser funderar vidare på vilka konsekvenser de personliga sökresultaten kommer att få: ”En forskare som söker på ‘stamceller’ kommer få helt andra träffar än den aktivist som är emot den vetenskapliga utvecklingen. ‘Bevis på klimatförändringar’ kommer ge olika resultat beroende på om du är miljöaktivist eller chef på ett oljeföretag. I allt större utsträckning blir din datorskärm en spegel som reflekterar dina befintliga intressen.”

Men tjänsterna på nätet måste inte följa den utvecklingslinje som Carr och Pariser förutspår. Förutsatt att företagen som utvecklar tjänsterna är medvetna om problemen och vill göra något åt dem finns givetvis förutsättningar att hantera dem. Också i en hög med texter och filmer som intresserar dig finns något som är extra intressant. De mest framgångsrika filtren kommer bli de som är bäst på att hitta det som intresserar dig, men som samtidigt låter dig upptäcka sånt som ligger utanför ditt absoluta intresseområde och låter de riktigt stora och viktiga nyheterna slå igenom.

Men det finns också skillnader mellan Carrs och Parisers resonemang. I Carrs fall handlar det främst om kvantitativa problem, medan Pariser varnar för en kvalitativ risk. Att filtren fallerar på det sätt som Carr förutspår kommer användarna märka direkt, eftersom urvalet kommer att bli för stort. Att filtren däremot gör för snäva urval är inte lika enkelt att upptäcka. Problemet förstärks dessutom av att vi som användare har liten, ofta ingen, insyn i hur filtren fungerar och att vi inte kan veta vad de väljer bort.

För att minska risken med för smalt urval kan du som användare ta ett aktivt kliv ut ur din filterbubbla, till exempel genom att använda fler än en tjänst för din guide och söka efter källor som går på tvärs med dina egna åsikter. Kanske är det också dags att införa begreppet ’filterkritik’ som komplement till ’källkritik’, att börja fundera på vad det är som är utvalt – och vad som kan vara bortsorterat.

Samtidigt får man inte heller glömma bort att filtren faktiskt också fyller en väldigt viktig funktion, och har utvecklats eftersom de behövs. Ingen skulle idag drömma om att använda nätet utan sökmotorer och andra tjänster som leder vägen.