Politiken kring domännamn

Internets natur har alltid varit ett självständigt och icke-politiskt nätverk med global spridning och infrastruktur. Rösterna från politiska aktörer har dock hörts allt högre i utvecklingen och frågan om vem som egentligen styr internet är ganska komplicerad.

Internet har sedan starten varit ett exempel på en nästan organisk organisation som i stort sett varit osårbar tack vare dess tekniska redundans och geografiskt spridda infrastruktur. Domännamnssystemet blir förstås en väldigt viktig faktor för att både kontrollera och överblicka nätets omfattning, och därför blir det också en viktig fråga för politiker och andra makthavare. Dessa har sedan tidigare inflytande över samhället i stor utsträckning, medan ”nätsamhället” bildar en ny och mer svårstyrd arena.

Eftersom domännamnssystemet och dess rotsystem har så pass stark ställning blir också kontrollen över detsamma en maktfaktor. Det är lätt att se oron som finns över att internet ska bli ett laglöst land utan möjlighet till vare sig inflytande eller kontroll från de samhällsinstanser som vi skapat för att utöva just det. Och där kanske domännamnssystemet bildar den viktigaste komponenten.

Som vi tidigare berättat har ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers) till uppgift att som icke vinst-drivande organisation koordinera alla de aktörer som har intressen i utvecklingen och driften av domännamnssystemet och internets -infrastruktur. Det är en uppgift som blivit allt svårare genom åren i takt med att både internetpenetrationen och marknaden för domännamn utvecklats i hela världen, samtidigt som politiska särintressen blivit mer tydliga.

FN anordnade 2003 och 2005 diskussioner kring internetförvaltning under vinjetten World Summit on Information Society (WSIS). Syftet var att ta fram en gemensam och global politik för informationssamhället. Som ett resultat av diskussionerna skapades uppföljningsmöten kallade Internet Governance Forum med syfte att skapa dialog och ökad förståelse mellan internetsamfundet och världens alla regeringar. Samtidigt har organisationen ITU (Internationella Teleunionen) funnits sedan 1865 för att få till en enhetlig användning av telegrafin och telefonin vilket även ligger i linje med utvecklingen av ett gemensamt internet.

Vem som egentligen har makten över internet och beslutar om dess infrastruktur och teknik är en viktig men av förklarliga skäl en komplicerad fråga. ICANN bildades i USA för att främja styrandet av den globala infrastrukturen för internet utifrån en så kallad ”multi stakeholder model” eller mångfaldsrepresentation. Uppgifterna togs över från den amerikanska regeringen. Tanken är att internet ska styras av det globala internetsamfundet och dess intressenter, som ett alternativ till direkt politisk styrning.

Den senaste tidens utveckling har dock visat att internetutvecklingen i högsta grad blivit politisk. När ICANN godkände skapandet av den nya toppdomänen .xxx, med syfte att samla sajter med porr- eller erotikinnehåll, meddelade Indiens regering att de kommer att blockera hela toppdomänen för landets internetanvändare. Samtidigt har överläggningar startats mellan EU och USA:s regering om styrningen av internet vilket helt utelämnar resten av det globala Internetsamfundet. Den amerikanska staten har dessutom börjat stänga sajter med oönskat innehåll genom påtryckningar på registrarer. I Sverige minns många razzian mot den serverhall där fildelningssajten Pirate Bay hade sina servrar.

Konsekvensen blir att styrningen av internet har gått från att bara handla om infrastruktur till att även handla om vilket innehåll internet har. Det är då som driften av internet politiseras och den ursprungliga modellen med mångfaldsrepresentation förlorar förtroende från de deltagande aktörerna. Flera av varandra oberoende nationer, och med olika agendor, förordar istället något som liknar FN, ett politiskt samfund. IIS har påpekat att risken blir att förtroendet för det mångfaldsrepresenterade ICANN minskar och att utvecklingen av internet drivs med inblandning av de starkaste politiska aktörerna. IIS tidigare policyrådgivare Staffan Jonson varnade i en debattartikel för att det inte är en hållbar modell:

Det kan inte finnas många människor som på allvar tror att ICANN kommer att vara en självständig organisation i framtiden. Med regeringarnas inblandning i ICANN:s styrning har Internetsamfundet förlorat i medbestämmande, och ICANN har politiserats med en permanentad politisk överrock, som när det passar går in och styr upp verksamheten. Det är inte en hållbar modell. Även Sveriges regering behöver tänka om sin ståndpunkt här. Vargen har alltså redan kommit, fast från ett helt annat håll än väntat.

Domännamnet som politiskt instrument

Det finns gott om exempel på mindre seriösa aktörer som använt felstavade eller snarlika domännamn för kriminella syften. Vad som kanske inte är lika vanligt är att använda domännamnet för politisk opinionsbildning, men Pontus Löf lyckades under valrörelsen 2010 få sin sajt Sverigedemokraterna.de att hamna högre än partiets egna sajt Sverigedemokraterna.se vid en sökning på partinamnet i Google.

Under våren 2010 lanserades sajten med anonym avsändare och snabbt blev den uppmärksammad som ett udda inslag i valrörelsen. Att driva en kampanj med Google som verktyg var något nytt, och Sverigedemokraterna försökte även stoppa sajten med hänvisning till varumärkesintrång, något som man dock inte lyckades med.

Pontus Löf pekade på hur sociala medier spelade en stor roll i att nå ut till många människor, och fick många att länka till sidan vilket skapade en högre ranking hos Google.

Nikke Lindqvist, en konsult inom sökmotoroptimering, hjälpte Pontus Löf att optimera sin sajt. Kortfattat fanns tre orsaker till att Pontus Löf lyckades hamna högre än Sverigedemokraternas egen sajt på Google.

  1. Sverigedemokraterna själva gjorde en mängd sökmotor-relaterade misstag sedan de upptäckt den kritiska sajtens aktiviteter. De raderade bland annat viktigt material som gjorde att deras egen sajt förlorade i ranking hos sökmotorerna.
  2. Sverigedemokraterna.de fick mycket uppmärksamhet från både traditionella medier som SvD och DN samt mängder av bloggar och andra sociala medier. Många länkade till sajten vilket bidrog till en högre ranking hos Google.
  3. Sajten som sådan var tekniskt optimerad för att ranka högt hos Google, något som Pontus Löf alltså fick hjälp med från experter på området.

Historien med Sverigedemokraterna.de är ett exempel på ett udda sätt att driva opinion, samtidigt som frågan bör ställas hur de demokratiska processerna påverkas av tekniska framsteg. Är det okej att partier knuffas bort ur sökresultatet genom aktiv sökmotoroptimering från oppositionen? Hade reaktionerna varit likadana om det hade varit Moderaterna som lyckats få deras egen sajt att hamna högst på Google vid en sökning på Socialdemokraterna?

Pontus Löf bedrev en teknisk kampanj genom sitt aktiva arbete med Google-optimering. Samtidigt blev sajten med tiden mer informationsrik och seriös rent innehållsmässigt, vilket inte riktigt var fallet från början. Man kan säga att sajten gick från att vara en experimentsajt vars enda syfte var att testa om det gick att slå Sverige-demokraterna vid Googlesökningar, till att bli en aktiv röst i den politiska debatten.