Domännamn kontra varumärken

Sedan domännamnssystemet skapades har ständiga diskussioner pågått kring hur juridiken ska tillämpas när det gäller olika aktörers intresse och rätt till registreringen av olika domännamn.

 

Internet är globalt och en helt konfliktfri och smidig hantering av domännamnsfrågor blir snabbt en utopi när man betänker hur många olika företag, varumärken, organisationer och andra aktörer som världen över använder och registrerar domännamn. Kort sagt uppstår det krockar och tvister som måste lösas och hanteras.

När det gäller de svenska reglerna för .se-domänen är det i juridisk mening viktigt att skilja på domännamn och varumärken. Registreringen sköts av separata instanser och kraven för ensamrätt är olika. I praktiken innebär det att ett domännamnsskydd inte på något sätt kvalificerar för ett varumärkesskydd och tvärtom.

Om man däremot ser domännamn och varumärken som gränssnitt mot företagets eller organisationens målgrupper blir den juridiska skillnaden oviktig. Ett inarbetat domännamn kommer i verkligheten att fylla samma funktion som ett inarbetat varumärke, vilket till och med uppmärksammats i Nationalencyklopedins artikel om domännamn:

Domännamn infördes främst för att skapa en enklare teknisk möjlighet att beskriva adressen till en dator, men med tiden har de fått en innebörd som kännetecken, inte helt olik den som varumärken har. I denna roll tillskrivs ofta domännamn betydande värden.

Egentligen är det självklart att det blivit så här. Eftersom konsum-enter inte fäster något avseende vid om ett namn på en vara eller tjänst överhuvudtaget är registrerat, så gör de naturligtvis inte heller någon skillnad på om ett namn är registrerat som domän eller som varumärke. Det som avgör är istället vad namnet represent-erar, vilka associationer och värderingar det har i konsumenternas medvetande. Det innebär i sin tur att ett namn som är både domän och varumärke inte kan ha en innebörd på nätet och en utanför. En uppfattning om till exempel varumärket ”Fritidsresor” kan rimligtvis inte vara radikalt annorlunda än en uppfattning om domänen -”fritidsresor.se”, i synnerhet inte som båda presenteras med identisk grafisk form.

Begreppet varumärke

Om det alltså är viktigt att hålla isär domännamn och varumärken när det gäller den juridiska processen, så är det lika viktigt att inte särbehandla dem i kommunikationsprocessen. Det blir tydligare om vi använder oss av den engelska varu-märkesterminologin, som har två olika begrepp för vårt svenska ”varumärke”:

  • Trademark, som betecknar det namn eller grafiska märke som är registrerat och juridiskt skyddat.
  • Brand, som betecknar den uppfattning eller det renommé som marknaden associerar med det grafiska märket, till exempel att ”Volvo” =  ”säkerhet”. Ett brand kan naturligtvis inte ägas i juridisk mening, utan är en position företaget eller organisationen har erövrat i målgruppens medvetande och ständigt måste slå vakt om genom sitt agerande på marknaden.

Observera att de utländska uttrycken ”Brand” respektive ”Trademark” inte har någon bäring inom svensk juridik, utan används för att förtydliga principerna kring domäner och varumärken. Även om ett domännamn har en annan juridisk status än ett trademark, så har det samma förutsättningar att utvecklas till ett brand och principerna för hur det går till är desamma. Arenan är i båda fallen den mänskliga hjärnan och den arbetar inte med separata informat-ionssystem, utan hanterar alla typer av namn eller begrepp enligt samma principer.

Medan en varumärkesregistrering förutsätter en så pass tydlig särskiljning att det inte finns någon risk för förväxling, så är reglerna betydligt liberalare när det gäller en domännamnsregistrering. De enda kraven är att namnet är ledigt, att det inte av någon anledning är spärrat och att det inte strider mot svensk lag. I ett viktigt avseende är dock ett domännamnsskydd likvärdigt med ett varumärkesskydd: registreringen i sig ger ingen styrka eller attraktion på marknaden, utan den måste du bygga upp själv.