När integriteten på nätet inte är allt

I förra veckan offentliggjorde Europadomstolen i Luxemburg ett beslut som kan komma att ha stora konsekvenser för allas vår tillvaro på nätet. Beslutet är särskilt intressant eftersom det direkt sätter fingret på den jättesvåra balansen mellan min och din integritet på nätet. Frågan handlar bland annat om vad jag som individ ska ha för rätt över min egen självbild på nätet.

Vi har länge tagit del av problemen med nätmobbing, hatbrott på nätet, eller förtal som det hette förr i tiden. Och visst, när man formulerar det på det sättet är det ju enkelt: det är lätt att skriva under slagordet att jag själv ska äga bilden av min persona också på nätet. Händelserna i Göteborg häromåret påminde oss om nätmobbing, och vilka långtgående effekter det kan få. Snart avgående IT-kommissionären Neelie Kroes tog också fasta på motsvarande problem när hon häromåret retoriskt elegant marknadsförde sitt senaste regleringspaket som ”rätten att bli glömd på nätet”. Men det här fallet visar att det kanske inte riktigt är så enkelt när allt kommer omkring.

Händelsen bakom domslutet

Men först tillbaka till domslutet. Det baseras alltså inte på EU:s regelverk, utan på spansk rätt. Svenska DN och Telecompaper rapporterade i veckan hur den spanska tidningen La Vanguardia redan i början av 1998 skrev om en bostad som sålts på exekutiv auktion. Mannen som ägde lägenheten ska ha haft obetalda socialförsäkringsavgifter, och därmed tvingats sälja sin lägenhet. Den spanska tidningen publicerade en annons om utmätningen, som därmed hamnade högt upp på Googles automatiska sökresultat.

Enligt The Guardian ska spansk domstol ha meddelat att tidningen agerat i enlighet med allmänintresset då den offentliggjorde annonsen. Därmed kunde inte tidningen klandras för publiceringen. Däremot kunde väl Google klandras, eftersom företaget publicerat en webblänk till själva nyheten.

Den spanska domstolens kritik mot Google ska alltså ha gått ut på att företaget publicerat en länk till artikeln i sina sökresultat, och att själva pekningen till artikeln inneburit intrång i mannens personliga integritet. Följaktligen har domstolen begärt att Google ska förmås radera länkningen till artikeln i sina sökresultat. Google svarade med ett överklagande, och så småningom hamnade frågan i Europadomstolen. I veckan som gick kom alltså Europadomstolen att ge den spanska domstolen rätt.

Och det är någonstans här som det börjar bli riktigt intressant. En första tolkning är att tidningen alltså har agerat i enlighet med allmänintresset, och därmed inte kan klandras. Google, vars automatiserade länkhänvisningar lyft fram denna nyhet, bör enligt samma resonemang klandras för att företaget spridit uppgiften. Konsekvensen av beslutet blir att det är ett integritetsintrång ifall mannens konkurs sprids på nätet, men inte om det publiceras i papperstidningen.

Starka reaktioner

Reaktionerna på beslutet kom inte heller att vänta på sig. På en blogg från Googles policyavdelning muttrades det givetvis över detta, även om företaget hittills varit försiktigt i sina formella uttalanden.

Jimmy Wales, Grundaren av Wikipedia fullkomligt ångade av irritation över beslutet. Enligt International Business Times menar han att lagstiftningen och beslutet stammar från en tid före internet, och därför är otidsenligt för informationssamhället.

Andra grupper målade upp domstolens beslut som en form av orimlig övervikt till skydd av individens integritet, och beskriver därför tillämpningen av lagen som censur.

Facebook, som i likhet med sökmotorerna kan komma att träffas hårt av lagens tillämpning, skjuter på ett offentligt uttalande till dess att de analyserat domen bättre.

Problemets kärna

Så vad är egentligen problemet? Vad är så att säga det nya i just detta fall? Inledningsvis nämnde jag att detta handlar om vår integritet på nätet. Frågan handlar bland annat om vad jag som individ ska ha för rätt över min egen självbild på nätet. Domstolen har att slå an rätt balans när det gäller bilden av den här individen på nätet. Exemplet med lägenheten ovan visar hur en individ anses ha fått sin integritet kränkt genom att Google-länkningen av den berörda tidningsartikeln gav hans konkurs större spridning än vad som annars skulle varit fallet.

Vi kan därmed konstatera att lagens tillämpning ger en diskriminering av vissa medier framför andra. I detta fall gäller allmänintresset i en papperstidning, men inte i en web-tjänst. Lagstiftningen är med andra ord teknikdiskriminerande.

Nästa huvudvärk avser själva publiceringen. Om alla som anser sig vara ofördelaktigt beskrivna på nätet ska ha rätt att få alla andras åsikter om sig strukna, är det att principiellt rubba en mycket känslig balans. I exemplet med lägenheten skulle det ge mannen en oinskränkt rätt att själv definiera situationen. Det är väl också därför som vissa benämner domslutet som censur.

Risk för långtgående konsekvenser

Men beslutet har också långtgående praktiska konsekvenser. The Guardian målar upp scenarier där denna praxis skulle kunna komma att bli orimligt kostsam för internetföretagen som tillhandahåller tjänsten. Man kan se framför sig små arméer i sökmotorernas kundtjänster som har till enda uppgift att postumt radera publicering av enskilda internetanvändares personliga uppgifter, i alla sökningar. En rent praktisk konsekvens av beslutet skulle alltså kunna bli en förhandsprövning av allt det som idag publiceras på nätet.

Men som Guardian påpekar är detta bara uppvärmningen. Beslutet skulle kunna få än värre effekter än stor och därmed kostsam administration. Beslutet är fattat av spansk domstol, och gäller därmed hypotetiskt i Spanien. Men ett sådant individuellt slöjdande av enskilda uppgifter kommer också ofrånkomligen att bidra till en fragmentisering av nätet. Eftersom skilda uppgifter är lagliga respektive olagliga i olika länder, uppstår automatiskt till följd av domstolens beslut nästintill orimliga krav på den tjänsteinfrastruktur som idag förmedlas via nätet.

Juridisk limbo

Ett vanligt exempel för att illustrera detta är det juridiska limbo som lätt uppstår bara inom EU. Om jag som svensk ska publicera eller e-posta bilden på en svastika/hakkors lär det vara otillåtet i Tyskland, men tillåtet i Sverige och Italien. Dessutom: är den tysklandsbaserade e-postoperatör som förmedlar ett mejl med en avbildad svastika mellan Sverige och Italien skyldig till brott? Och har den operatören någon reell möjlighet att hålla ordning på ifall den begår några brott? Redan här har vi tillräckligt med grus för att lägga ner internet helt och hållet, om vi önskar.

I exemplet med lägenheten behöver beslut fattas och förmedlas till informationsförmedlare om flera saker. Om den enskildes konkurs bara får publiceras i vissa geografiska, språkliga och inte minst tidsbundna sammanhang, behöver alla som tillhandahåller en minsta upplysning också en logg för när, var och hur uppgifterna får publiceras.

Där behöver förmedlas vem som får ta del av uppgiften och hur länge den ska publiceras. Men det ska som nämndes ovan också finnas en mekanism för att ta ner oönskat innehåll på nätet. Då är vi tillbaka hos den gamla bekantingen om vem som ska avgöra vilket innehåll som är oönskat?

För att säkert kunna avgöra vem som tar del av uppgiften, behöver man också över nätet säkert kunna identifiera vem det är. Trots flera underrättelseorganisationers önskemål finns det fortfarande inte något universellt riktigt säkert sätt att identifiera människor på nätet. Så, strängt tillämpat, är kravet på vem som tar del av uppgiften i sig tillräckligt för att göra Internet obrukbart i de flesta länder.

Vi har ovan sett en rad problem av ett domslut som kan komma att få flera efterföljare i såväl Spanien som i Europa. Det är ytterligare ett exempel på hur nationell lagstiftning står i tydlig kontrast mot internets horisontella struktur. Där finns fortfarande mycket att göra.

Etiketter: , , , , Foto: Trato directo av JosEnrique (CC BY-NC-ND 2.0)
Fyll gärna i vår enkät.

Om bloggaren

Staffan Jonson Policyrådgivare på IIS Staffan bidrog, fram till att han slutade jobba hos IIS, med strategiska analyser och råd kring de regelverk som styr IIS verksamhet och ägnade därför mycket tid åt omvärldsbevakning.

Lämna en kommentar

Svara på en kommentar

Obligatoriskt

Obligatoriskt

Frivilligt

Kommentarer

  • Peter 20 maj 2014, kl 00.34

    Kommentar till bruket av ordet teknikneutral. Då omfattningen av spridningen skiljde sig mellan de två medier så borde man kunna ta hänsyn till det utan att bryta mot en norm om teknikneutralitet.

    Men i övrigt är det en bra sammanfattning, som alltid är frågan vilket samhälle vi vill ha.

    En fundering jag har är dock hur snabbt samhället hänger med förändringen och speciellt varje människas förmåga att tolka sammanhang korrekt. Många av oss skulle säkert dra oss från att ingå större affärer med en person som nyligen haft skulder. Men hur bra är vi på att skilja mellan något som hänt nyligen och något vi läst om nyligen.

    Förr i tiden var den skillnaden uppenbart beroende på om du läste nyheten i dagstidningen hemma eller i bibliotekets arkiv.
    Kanske söktjänster borde bli bättre på att förmedla sådana skillnader.

    Svara