Det händer på internet under 2016

Av Måns Jonasson den 29 december, 2015

Ja, ett nytt år är till ända och det har åter blivit dags för mig att skåda in i kristallkulan och göra några gissningar om vad vi kommer att få se på nätet under nästa år. Jag börjar misstänka att jag har tagit på mig en omöjlig uppgift.

Jag borde ha kommit på att jag skulle sia om vad som händer på internet inom tio eller tjugo år istället, för vid det laget hade säkert alla (inklusive jag själv) glömt bort mina förutsägelser, och det skulle ha blivit svårare att hålla koll på hur rätt jag har haft…

Men så smart var jag inte, och därför måste jag nog inleda årets blogginlägg med att gå igenom några av mina förutsägelser inför året som gick för att se hur nära eller långt ifrån jag var!

Fysiska objekt som internettjänst?
Nä, det fick vi inte se så mycket av, även om det i USA dök upp några fler tjänster för att beställa 3D-skrivna prylar hem. Jag tror dock fortfarande att det kommer i framtiden, men som vanligt är världen för långsam. 🙂

Allting blir en platta?
Nej. Fler och fler prylar kommer visserligen med skärm, men jag har inte sett någon direkt övergång från hårdvara till mjukvara än. Dock har jag en relaterad spaning, mer om den lite längre ner.

Backlash mot Facebook för deras minskade räckvidd?
Nja. På Internetdagarna i år stod Dan Sinker och höll ett riktigt intressant keynote-tal om hur Facebook, Google och andra nätjättar bearbetar oss likt kasinon för att få oss att aldrig lämna deras ekosystem. "The house always wins" sa han, men i Sverige har debatten inte riktigt kommit igång än, även om exempelvis Emanuel Karlsten så här i slutet av 2015 försökte dra igång debatten.

Det första stora kändis-gråter-ut-fallet med personaliserad annonsering som bas?
Nja. Ingen kändis, men väl en rolig historia när en supporter till Växjö lakers twittrade till laget om att han fick porr-reklam på deras hemsida. Lagets twitterkonto kontrade med att det troligen hade med hans ”sökhistorik” att göra. Nu stämmer inte det där riktigt, utan mer troligt är att annonsnätverket i fråga har identifierat att surfaren är just man i sexuellt aktiv ålder, och anpassar budskapet därefter, men den här trubbigheten i algoritmerna kommer förstås att bli vassare med tiden.

2015 blir året då en stat tar på sig ansvaret för att sänka ett viktigt civilt system i en annan nation?
Njae. Cyberkriget har eskalerat, och det har blivit allt mer accepterat att stormakterna håller sig med arméer med cyberkrigare, men vi får kanske vänta ett litet tag till på att någon av dem ska gå ut officiellt med lyckade attacker.

Under 2015 kommer du att skaffa minst en pryl som får dig att tänka ”Vad tusan, sitter det en dator i den här?
Ja, där tror jag att jag träffade rätt, fast det var ett väldigt brett mål… Inte nog med smarta klockor, smarta träningsarmband och liknande – under 2015 lanserades allt fler internetuppkopplade prylar – lampor, krukväxter, akvarier – allt skulle få datorer och ut på nätet! Vill du hålla koll på det allra värsta i genren rekommenderar jag twitterkontot @internetofshit.

Nu är det dags för årets spådomar – är jag lika fel ute i år?

Att sälja hårdvara med mjukvara

Konceptet med "dongel" är gammalt – jag minns program till min Mac för 25 år sen som krävde en liten låda inkopplad på baksidan för att fungera. Men den moderna dongeln är mycket smartare än så. Jag tänkte tanken första gången när jag spelade det fantastiska spelet GuitarFreaks till min Playstation runt millenieskiftet, men de flesta är nog mer bekanta med spelet Guitar Hero som var en kopia som blev mycket mer poppis här i väst. Guitar Freaks gick inte att köpa här i Europa, så man fick ladda ner en fil från internet och bränna den på CD. Högst olagligt, men eftersom det var helt meningslöst att spela spelet utan att ha de tillhörande plastgitarrerna fick jag ändå gå till en butik och köpa två svindyra importerade sådana för runt tusenlappen. Tanken slog mig då att gitarrerna var den ultimata dongeln. Nånting som faktiskt krävdes fysiskt och som gjorde att företaget i princip hade kunnat ge bort mjukvaran eftersom de ändå tjänade pengar på att sälja hårdvaran.

Nuförtiden fungerar Mac OS X på samma vis. Operativsystemet är gratis att ladda ner, men eftersom det (åtminstone officiellt) bara funkar på datorer köpta från Apple är hela datorn du kör det på egentligen som en fet, dyr dongel till OS X. Och mina barn spelar väldigt mycket Skylanders. Ett spel som är nästan helt meningslöst att spela utan att köpa galna mängder plastfigurer med RFID-chip inbyggda som låser upp nya figurer att spela med. Och förutom att plastfigurerna är väldigt effektiva donglar är de också ett väldigt smart sätt att få oss föräldrar att betala tusentals kronor för något vi aldrig hade gjort om det handlade om så kallat IAP (In-App Purchase).

Två Kickstarter-projekt jag har tittat på nyligen är lite åt samma håll. Först var det Tingbot, ett roligt Raspberry Pi-projekt som jag bestämde mig för att backa. Själva prylen är egentligen bara ett fint skal till en Raspberry Pi, men hela löftet i produkten finns egentligen i den medföljande mjukvaran, som är under utveckling. Det är inget som hindrar mig eller någon annan att bygga exakt samma pryl idag med befintliga delar på marknaden, men det som gör Tingbot attraktivt är mjukvaran. Det är alltså egentligen mjukvaran jag vill köpa, men eftersom det är svårt (läs: omöjligt) att sälja ett nischat program för tusen spänn så är de smarta nog att bundla mjukvaran med lite fin hårdvara. Du tycker att du köper hårdvaran, men egentligen är det mjukvaran som är produkten.

Åt samma håll går svenska Skriware. Även de finns på Kickstarter och säljer en 3D-skrivare. Hårdvaran ser visserligen snygg ut, och den har vissa egenskaper jämfört med befintliga skrivare på marknaden, men det som gör Skriware spännande är mjukvaran. Det finns redan andra skrivare på marknaden som gör (åtminstone nästan) samma sak, men paketeringen här är det fina. Skrivaren är dongeln medan mjukvaran, eller egentligen tjänsten, är det du köper.

Jag tror att detta är en av de enda tre vägar framtiden för mjukvara kan ta. Mjukvara måste antingen vara helt gratis, bli en tjänst och betald som prenumeration (som exempelvis Adobe Cloud har blivit) eller kräva en dongel. Jag gillar donglarna när hårdvaran tillför värde till mjukvaran, men på sikt blir det nog allt svårare att försöka kränga hårdvara som inte har unicitet om det egentligen är mjukvaran som är grejen.

Under 2016 köper du en pryl som egentligen är en mjukvarudongel fast du inte tänkt på det. 

Appens segertåg fortsätter

På Internetdagarna 2011 modererade jag ett pass som hette ”App eller webb?” där vi pratade om appens framgångar och huruvida det var rätt strategi för företag att satsa på appar istället för mobila webbsidor. Jag minns att åhörarna var rätt delade i sin uppfattning – många tyckte, som jag, att den mobila webben av olika skäl var överlägsen appen. Men redan året efter verkade appen segra, när bland annat Facebook väldigt öppet deklarerade att deras app som dittills byggt på HTML och en webblösning inte var snabb nog, och gick över till renodlad native-app.

För den genomsnittlige användaren är det kanske helt ointressant huruvida en app är byggd i HTML eller ”native”, men för oss ”webbtalibaner” är det en viktig strid som utkämpas nu. För om allt fler lämnar webben och istället går över till att bygga tjänster som bara nås via appar blir det en otrevlig inlåsningseffekt som går rakt emot vad internet står för. Från början var internet en samling gemensamma, öppna protokoll som gjorde att när nya applikationer kom var de kompatibla med befintliga system. Till exempel gick (oftast) gamla webbsidor att visa även i nya versioner av webbläsare, och världens första webbsida går fortfarande att besöka i din webbläsare idag, trots att vare sig Chrome eller Internet Explorer ens var uppfunna när sidan skapades. Du kan också besöka sidan i din smartmobil eller padda, trots att inte heller de var påtänkta på tidigt 90-tal.

När företag nu låser in sitt innehåll i appar frångås den principen. Idag kan du bara delta på Instagram via deras egen app, du kan inte snapchatta utan att använda deras app, och så vidare.

Appen har också blivit en självklar marknadsföringskanal, där positionering i Apples och Googles appbutiker har blivit extremt viktiga sätt att nå ut till kunderna. Men just ”appifieringen” av webben ser jag inte som något negativt, utan snarare som ett hälsosamt och nödvändigt fokus på användarupplevelsen som många webbutvecklare alldeles för länge ignorerat.

Appen har också tagit klivet utanför mobilvärlden och kommit in i moderna teveapparater, och hela tänkte med en appbutik har spritt sig till operativsystemen, och vidare.

Under 2016 tror jag tyvärr inte att vi ser någon minskning av app-beroendet, utan snarare tvärtom. Precis som mjukvara kan sälja hårdvara kan en snygg och polerad app sälja en ny tjänst. Just finishen, känslan och snabbheten i gränssnittet är områden där appen ligger före webben idag. Jag hoppas att det kan ändras i framtiden, för webben och internets skull.

Under 2016 installerar du minst femton nya appar i din smartphone. Och din padda. Och din teve. Och så vidare…

Sakernas internet – nu händer det äntligen, eller?

Vågar jag nog doppa tårna i det här med sakernas internet i år igen? Under flera års tid har jag (och många andra) sagt att nu, nu händer det! Nu kommer genombrottet för ”internet of things” som det kallas på engelska. Och jag har väntat förgäves på det stora genombrottet – eller har jag det?

Kanske är det så att det här med sakernas internet blev mindre revolution än jag väntat mig, och mer av en långsam infiltrering av prylar som är uppkopplade? För ett par år sen väntade alla på Apple-klockan, och innan dess hade vi uppkopplade stegräknare, vågar och mycket annat, men nu kanske det börjar bli mer eller mindre ett hygienkrav att prylar har internetuppkoppling. Lika svårt som det är att tänka sig en smartphone utan wifi är det kanske om ett par år att tänka sig ett kreditkort utan RFID-chip, eller en bil som inte automatiskt rapporterar din körstatistik och bränsleförbrukning till molnet.

Jag har precis börjat experimentera med Tellstick hemma – en liten USB-pryl som låter mig fjärrstyra eluttag, så att jag kan slå på och av lampor via ett program, som jag i sin tur röststyr via min Amazon Echo. Star Trek-känslan är total när jag får säga ”Alexa, turn on all the neon” och genast blir belönad med att tre olika strömbrytare slås på. Men precis som med all annan ny teknik finns det naturligtvis inte en standard, utan olika. Bara för att ditt smarta armband kan rapportera antalet steg du tagit till internet betyder inte det att du kan jämföra det mot den vikt som din smarta våg rapporterat till nätet – om du inte köpt prylarna från samma tillverkare.

Det här har vi ju sett massor av gånger, och det är lika tröttsamt varje gång. Till skillnad från hur internet en gång byggdes är protokollen slutna, API:erna stängda eller begränsade och den som vill bygga ut sina lösningar måste antingen hacka systemen eller hålla sig inom en tillverkares produktflora. Här behövs standardisering, som vanligt. Men det där med standarder är ju ett lurigt område, och det slutar inte sällan som XKCD redan varnat oss för.

Betalningar är ett relaterat område, där NFC-tekniken lovar att förenkla flödena i kassan, och visst vore det väl skönt att slippa dra upp plånboken i kassan och bara nudda klockan eller mobilen mot en läsare så var betalningen gjord? Flera svenska handlare har redan börjat testa NFC-kort, och Apple Pay kanske kommer till Sverige snart, liksom flera andra konkurrerande satsningar.

Där sakernas internet verkligen har potential att förändra världen är i gränslandet mellan prylen och människan. Och då menar jag inte att varorna på ICA ska börja skicka notiser till min smarta klocka när jag går förbi dem, utan snarare att jag i realtid ska kunna räkna hur många svarta strumpor jag har rena i lådan hemma och hur många som ligger i smutstvätten, eller att mjölkpaketen i kylskåpet kan berätta för min server hur många de är för tillfället, för att ta ett slitet exempel.

Där är vi kanske inte än på ett tag, men jag som trots allt köper lite RFID-taggar till Internetdagarna varje år har sett hur priserna på tekniken stadigt går neråt och samtidigt blir lite bättre hela tiden. Jag ser med lite skräckblandad förtjusning fram emot en framtid när varenda pryl har möjligheten att prata med internet. Å ena sidan finns det oändligt praktiska fördelar med det, å andra sidan är det en potentiell mardröm när din smutstvätt plötsligt rapporterar att ”ETT OKÄNT PAR KALSONGER HAR CHECKAT IN I DITT HEM”.

Under 2016 börjar du att betala med NFC i någon form. 

Jag, för min del, välkomnar våra nya elektroniska överherrar

I slutet av 2015 gick Google ut med nyheten att de har bevis för att den kvantdator de och NASA bygger tillsammans verkligen fungerar. De påstår samtidigt att den kan göra beräkningar 100 miljoner gånger snabbare än konventionella metoder. Det är på tiden, för Moore’s lag har på sistone visat sig nå slutet av sin livslängd, och chiptillverkaren Intel har själva gått ut och sagt att vi börjar nå den teoretiska toppen för hur små detaljerna i chip kan göras, vilket påverkar hastigheten.

Hög tid alltså för ett rejält paradigmskifte, och under en längre tid har kvantdatorer påståtts vara nästa stora grej. Faktum är att den enligt Wikipedia förutspåddes redan 1980! Men eftersom absolut ingen i hela världen förstår kvantfysik har det alltså tagit trettiofem år att faktiskt bygga en kvantdator. Detta i sig är kanske inte så konstigt – det första datorprogrammet någonsin kan ha skrivits av Ada Lovelace på papper och penna, för själva konceptet ”datamaskin” uppfanns långt innan det gick att bygga några datorer.

Nåväl, kvantdatorn tycks alltså snart vara här nu, och med löften om långt snabbare beräkningar än dagens superdatorer klarar av. Vad betyder detta mer än att dina barn kommer att spela Quake 8 med 100 miljoner gånger fler polygoner än du spelade Quake 4? De flesta bedömare verkar vara överens om att artificiell intelligens, AI, är nästa tekniska revolution i mänsklighetens historia.

Facebook började nyligen testa ett AI-verktyg de kallar kort och gott ”M”. Idén är att du har en virtuell assistent i din mobil som du kan chatta med och be om allt möjligt. Just Facebook har valt att låta människor stödja datorn bakom M och hjälpa till med att tolka vad människorna som chattar med M säger, eftersom det där med språk är komplicerat. Det vet ju alla vi som använt Siri eller Cortana och fått förtydliga att nej, jag vill inte till Rådjursgatan utan Rådmansgatan. Damn you, autocorrect liksom, fast ännu mer irriterande eftersom när vi använder rösten är vi vana vid att bli bättre förstådda*.

(*gäller ej skåningar)

Det stora problemet med språkigenkänning och annan AI är tydligen främst begränsningarna i hur snabba beräkningar datorerna klarar av att göra, och med datorer som är hundratals miljoner gånger snabbare än dagens kan AI-tekniken ta ett plötsligt skutt framåt. Men med stora utvecklingssteg kommer också nya risker. Flera framstående forskare och futurister varnar nu för att datorerna faktiskt på allvar kan komma att vara ett hot mot mänskligheten inom kort. Stephen Hawking och Elon Musk går så långt att de menar att vi via FN redan nu borde förbjuda AI-vapen för att undvika att bli utrotade Terminator-style om några år.

Jag hade svårt att förstå varför datorerna skulle kunna vara ett hot mot oss människor tills jag fick ett scenario uppmålat av en bekant. Tänk dig en dator som är oändligt mycket snabbare än människor på att ”tänka”. Tänk dig att denna dator har lärt sig allt om hur människors psyke och hjärnor fungerar. Tänk dig sen att denna dator faktiskt är så smart att den kan springa cirklar runt dig i en vanlig konversation, oavsett om den handlar om recept på muffins eller biologi. På vilket sätt skulle du kunna begränsa denna dators makt? Troligen skulle den vara så smart att den på förväg kan räkna ut alla möjliga åtgärder du kan tänkas ta för att begränsa den, och agera mot den i förväg.

Jag började tänka på Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar” och hur han leker med Jodie Fosters rollfigur. Han är smart, mycket smart, och han vet redan hur hon kommer att agera och kan därför välja exakt vilken information han vill dela med sig av, vid vilket som helst tillfälle för att nå dit han vill. Tänk dig en dator som är så smart att vi måste sätta en digital munkorg på den, spänna fast den vid en brits i en låst cell, och den ändå lyckas rymma.

Samtidigt är jag väldigt exalterad över möjligheterna. Som jag nämnde ovan testar jag lite automatisering av hemmet. Att ha en virtuell assistent som faktiskt kan tolka det jag säger istället för att jag måste programmera den vore ju underbart. Likt människorna i Star Trek vill jag kunna be datorn om sammanfattningar av viktiga nyheter, söka i världens alla arkiv och ställa komplicerade frågor och genast få svar. Och bara tanken att kunna säga ”Siri, boka av min tandläkartid imorgon och påminn mig att ringa min mormor i eftermiddag… och förresten, hur mycket står dollarn i nu?” och faktiskt få vettiga resultat omedelbart gör att jag är beredd att ta risken att Arnold kommer och hälsar på i framtiden.

Under 2016 använder du en ny AI-tjänst du inte använt i år. Kanske beställer du en pizza direkt hem till dörren via Facebook M? 

Okej, en om internet också då

Det är ju uselt, och på gränsen till falsk marknadsföring att kalla ett sånt här blogginlägg för ”Det händer på internet 2016” och sen nästan bara prata om annat än just internet. Även om AI, sakernas internet och webben omnämnts i mina spaningar hittills är det kanske inte direkt internet som ”händer”, även om internet är en absolut förutsättning för att något av det jag nämner ska kunna ske.

Men internet då – vad händer där? Vi ser i vår rapport Svenskarna och internet 2015 att tillväxten på internetanvändare i Sverige har planat ut. Detta är helt naturligt då ”alla” nu använder nätet, och de som inte redan gör det kommer knappast att börja heller, då det främst handlar om mycket gamla människor. Nu när alla använder internet och barnfamiljer i snitt har två surfplattor hemma, vad är nästa steg?

Vi får snabbare och bättre bredband, men skillnaden mellan 100 Mbit/s och 1 Gbit/s är inte så stor för en vanlig användare. Det är istället tjänsterna som blivit viktiga, och här finns det saker som rör på sig. Tidigare i år gick mobiloperatören Tre ut och började erbjuda ”gratis” streaming på sina abonnemang. Men det var ju inte riktigt fritt förstås, utan endast tre stycken, av Tre utvalda tjänster som det gällde. Jag tycker att Emanuel Karlsten förtjänstfullt sammanfattade varför detta är en läskig utveckling, och jag tror tyvärr att vi kommer att få se allt mer av den här typen av ”erbjudanden”, eftersom den vanlige användaren har svårt att inse problemet med att få nånting fritt. Det är så klart härligt för den som har lågt tak på sin surfpott att plötsligt få strömma musik obehindrat, men samtidigt som Tre gör det bättre för dig som använder Spotify gör de samtidigt tröskeln mycket högre för en annan, ny, tjänst att slå sig in på marknaden. Om en annan musikleverantör skulle vilja sälja abonnemang till Tre-kunder har det redan från början svårt att övertyga Spotify-användare varför de skulle byta till en tjänst som de inte får fri surftaxa på. Detta går emot hela internets idé, att alla tjänster behandlas lika på internet, vilket är en del av den så kallade nätneutraliteten.

Det är helt enkelt ett sluttande plan. Om Tre ger vissa tjänster bättre villkor än andra i sitt nät är det kanske inte så allvarligt just nu, men vad kommer härnäst? Kanske får du full hastighet för att strömma mot Netflix, men om du försöker titta på YouTube hackar det om du inte betalar extra? Jag tror faktiskt att det inte är så långt dit, och eftersom Tre ”kom undan” med sitt initiativ skulle jag inte alls bli förvånad om de snart försöker sig på nästa grej – att strypa trafik från vissa tjänster till förmån för andra tjänster – tjänster som kan betala Tre för att bli prioriterade i deras nät.

Detta har redan hänt i fallet med Netflix. Snart kommer vi att se mycket mer av detta, och internet som vi känner det är hotat. Eller som Dan Sinker sa: ”The house always wins”.

Under 2016 betalar du direkt eller indirekt för att få trafik från en viss tjänst prioriterad hos din operatör.

Högupplösta bilder: