Datalagringsutredningen – en partsinlaga för de polisiära intressena?

I augusti gick remisstiden ut för den svenska datalagringsutredningen . Det var svar på regeringens remiss av 8 maj 2015 över betänkandet 'Datalagring och integritet' (SOU 2015:31).

Det var under 2014 som EU-domstolen i Luxemburg underkände datalagringsdirektivet eftersom det enligt domstolen innebär ett oproportionerligt intrång i den personliga integriteten.

Regeringen i Sverige beställdes i juni 2014 en utredning om direktivets tillämpning i svensk rätt. Den utredningen slutrapporterades i mars 2015, och under augusti har remisstiden för utredningen löpt ut.

Närmare 70 institutioner svarade på remissen. Av dessa var ett 30-tal myndigheter, och om de stod på remisslistan var de därmed tvungna att besvara remissen.

Nedan listas synpunkter av de svarande organisationerna grupperade på typ av organisation.

Kritik mot sammansättningen av expertpanel

Datalagringsutredningen bestod av en enskild utredare. Han omgav sig emellertid med flera förordnade experter. Det brukar vid utredningar anses klädsamt att sådana expertpaneler sätts samman med avsikt att få en så bred åsiktsrepresentativitet som möjligt. Den här utredningens sammansättning kritiserades av flera parter. Advokatsamfundet saknade exempelvis representanter för operatörer, och andra civila organisationer.

Grundskott mot utredningens direktiv

En återkommande invändning i remissvaren är att utredningens direktiv i sig självt är skevt, dvs. att utredningens direktiv redan från början utformades för att nå ett visst svar. Exempelvis kritiserade Swedish ICT urvalet av de förordnade experter som knöts till utredningen som ensidigt. Men flera svaranden kritiserar utredningens själva direktiv. Advokatsamfundet påpekar i sitt 17 sidors remissvar

”Datalagringsutredningens avvägningar har enligt Advokatsamfundets uppfattning skett med en så stor tyngdpunkt i intresset att bekämpa brottsligheten och upprätthålla den allmänna säkerheten att utredningen närmast framstår som en partsinlaga för de polisiära intressena.”

Journalistförbundets remissvar riktar också in sig mot själva direktivet till utredningen:

”Mot bakgrund /…/ är det olyckligt att utredningens snäva direktiv omöjliggjort en nödvändig analys och principiell beskrivning av konflikten mellan datalagring och det grundlagsenliga källskyddet. Utredningen genomsyras av inställningen att inhämtning och lagring av personlig kommunikation inte innebär några större problem så länge det finns en betryggande kontroll över hur uppgifterna används. Vi delar inte den uppfattningen.”

Kritik om bristande underlag till utredningens slutsatser

Återkommande i flera remissvar är kritiken av utredningens brist på empiriskt belägg för att datalagringen motsvarar ett rimligt eller proportionerligt intrång i den personliga integriteten. Advokatsamfundet påpekar att utredaren inte tillräckligt styrkt att nyttan med en så genomgripande datalagring är tillräckligt stor. Samma synpunkter framförs också av Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter (:DFRI) i ett omfattande svar.

Brottsbekämpande myndigheters informationsinhämtning

Den svenska tillämpningen av brottsbekämpande myndigheters informationsinhämtning är redan i befintlig svensk lag längre gående än motsvarande EU-direktiv. Myndigheter i Sverige får idag samla in uppgifter redan vid misstanke om inte så grova brott, medan EU-direktivet stannade vid att insamling av personliga uppgifter enbart ska få ske vid riktigt grova brott, t.ex. terrorism.
När datalagringsutredningen nu på nytt överväger för vilken grad av brottslighet datainsamlingen ska få ske, ser man inte något problem med svensk tillämpning av EU-direktivet. Denna aspektblindhet hos utredningen kritiseras av många. Journalistförbundet föreslår i sitt remissvar kontrakurs mot svensk ordning, det vill säga att det ska behövas ”…domstol /…/ fatta beslut om inhämtning av uppgifter”, något som ju är praxis vid andra tvångsmedel.”

Kritik av utredningens slutsatser

Flera aktörer uttrycker skarp kritik av utredningens slutsatser. Advokatsamfundet, föreningen Digitala Fri- och rättigheter (DFRI), Swedish ICT samt Journalistförbundet, det vill säga i sammanhanget betydelsefulla röster, ifrågasätter de flesta av utredningens slutsatser.

SICS Swedish ICT ställer sig starkt kritisk till utredningen och dess ursprungliga uppdrag baserat på följande:

–Det har inte gjorts någon proportionalitetsbedömning i enlighet med EU-domstolens dom då man inte tagit hänsyn till negativa effekter av integritetsintrånget.
–Det finns ingen redovisning av hur datalagring påverkar den personliga integriteten.
–Det görs ingen kritisk granskning av vilka uppgiftskategorier som ska sparas, trots att de tekniska begreppens innebörd konstant förändras.
–Det tas ingen hänsyn till att lagringen i sig är både integritetskränkande och medför risk för läckor.

Kritik av avvägningen mellan integritet och säkerhet

Den kanske mest centrala invändning mot utredningen är kritik av utredarens avvägning mellan brottsbekämpande myndigheters behov å ena sidan, och skyddet av medborgares integritet, å andra sidan. Advokatsamfundet påpekar i sitt 17 sidors remissvar

”Advokatsamfundet finner att Datalagringsutredningen endast haft ett begränsat intresse av den personliga integriteten och hur allmänheten upplever övervakningen. Utredningen har inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till den personliga integriteten vid sina överväganden.”

Reflektioner

Efter bara en summarisk genomläsning av några av de kritiska remissvaren framstår den framförda kritiken mot utredningen som massiv. Felaktiga direktiv till utredningen, skev expertpanel, bristande underlag till utredningens slutsatser, kritik av utredningens slutsatser, och kritik av avvägningen mellan integritet och säkerhet är många och allvarliga brister. Frånvaro av kritiska röster inom utredningens expertpanel sänker utredningens trovärdighet ytterligare.

Så långt skulle kritiken kunna viftas undan som ett dåligt hantverk från utredaren. Men inte ens det räcker. Den återkommande kritiken av att utredningen liknas vid ett beställningsverk från rättsvårdande myndigheter blir också lätt en politisk belastning.

En betydande andel av EU:s medlemsländer har efter direktivets tillkomst underkänt den nationella implementeringen av datalagringsdirektivet i det egna landet. Nu senast var det Brittisk domstol som i augusti ogiltigförklarade regelverket. Därmed har frågan inte bara en svensk, utan även en europeisk dimension.

I dagarna har en av Miljöpartiets EU-parlamentariker ställt fråga till EU-kommissionen hur den ser möjligheten för enskilda medlemsländer att implementera direktivet nu när det blivit underkänt av domstolen. Möjligtvis är detta exakt vad den nuvarande svenska regeringen vill ha. En utdragen process att ändra datalagringsdirektivet blir då det perfekta skälet att inte göra någonting i den svenska lagstiftningen. Den som lever får se.

På IIS höll vi i samband med konferensen Internetdagarna en parlamentarisk debatt om datalagringsdirektivet redan hösten 2010. Samtliga partier var inbjudna att debattera direktivet. Bland andra var dagens IT-minister Mehmet Kaplan tilltänkt som Miljöpartiets representant i den debatten. Dessvärre fick han då förhinder i sista minuten. Det ska bli intressant att se om han har mer tid för frågan nu.

Etiketter: , , , , , , Foto: Please! av Josh Hallett (CC BY 2.0)

Om bloggaren

Staffan Jonson Policyrådgivare på IIS Staffan bidrog, fram till att han slutade jobba hos IIS, med strategiska analyser och råd kring de regelverk som styr IIS verksamhet och ägnade därför mycket tid åt omvärldsbevakning.